torsdag 28 november 2013

Trädkramare

Jag är van vid att när jag utvecklas, så blir det ganska mycket ljusare. För mig hör det till. Svackor kommer och svackor går, men ljuset kommer ganska snart igen. När man då möter ett sånt här kompakt mörker, när man inte alls känner igen sig, blir det en ganska obehaglig upplevelse.
Om det känns som att det vid varje steg man tar ligger en trampmina så blir man feg. Tar inga onödiga chanser.
Jag vet idag inte om jag går framåt eller om jag fastnat totalt. Stagnerat. Jag vill inte tro på det sista för jag älskar fortfarande det jag gör. Med alla de pauser jag har i yogan nu, uppskattar jag min kriya mer och mer för varje gång jag väl kommer till skott och gör den. Häromdagen fick jag en otrolig energikick och jag tänkte att Wow, nu vänder det! Det gjorde det inte, men jag kunde ändå känna en glädje över känslan just då.
Samtidigt finns en stark längtan att få ett svar. Vad ska jag göra för att ta mig ur den onda cirkeln? Finns det något jag kan göra?

Ska jag testa något nytt?
Jag skulle ju börjat löpträna, men i ärlighetens namn visste jag redan när jag fick hem mina fina skor att det bara skulle bli ett par bekväma promenadskor. Tanken var fin, men springa är inte och har aldrig varit min grej. För mig är det snarare den största formen av självplågeri. Simning likaså. Mysigt med några längder när man är på spa men sen får det räcka.
Gym? Dötrist! Jag köpte en skivstång till mig själv i 40-årspresent. Använde den ett fåtal gånger och sedan dess har den samlat damm till oigenkännlighet. ;)
Jag ogillar även att trängas med andra eller att ha tider att passa. Body pump på torsdag kl:17.00, ger mig kalla fötter bara av att skriva texten. Jag kanske känner för att träna när jag bokar tiden men när det väl blir torsdag vill jag bara gömma mig. Ja, ni förstår säkert varför yogan blivit min bundsförvant. Yoga kan jag göra i enskildhet när jag själv känner för det.
En sak som dock rört sig i mina tankar länge är att det är platsen jag är bosatt på som utgör ett hinder. Om det enda som finns i omgivningen är asfalt, asfalt och åter asfalt. Och där det enda trädet som finns är ett litet planterat äppelträd på gården mellan hyreshusen. Då är det faktiskt inte så lockande att ge sig ut, vare sig på promenad eller på löpträning (och förstöra allt vad knän heter).
Hade jag bott nära skog och mark så skulle jag varit ute varje dag och jag skulle säkert försökt mig på att börja löpträna också. Men faktiskt hade det nästan räckt att bara ställa mig bredvid ett träd och andas för att suga åt mig och bli full av energi på tre röda. En gång i tiden sa jag att jag är beroende av skogen och dess energi. Idag förstår jag exakt vad jag menade. Jag saknar närheten till naturen så mycket och det är nästan smärtsamt att inte kunna andas skogsluft varje dag.
Och med detta vill jag bara säga att jag hoppas att ni, som kan omfamna Moder Jord varje dag, vet hur lyckligt lottade ni är! Kanske är det lätt att bli hemmablind när man bott så ett tag, men tänk tanken att vakna upp utan detta en dag. Att bo (någorlunda) långt från centrum och att bara kunna öppna ytterdörren och ha naturen inpå. Det är sann frihet det! Och det föder i mig en stark längtan - att en gång få bo vid mina älskade träd igen...

9 kommentarer:

  1. Vill ju egentligen skriva jättemassor och himlamycket, men alla meningar slutar ändå med... Kram, ha tillit och keep up ♥♥♥

    SvaraRadera
  2. Å jag saknar också att bara öppna dörren och så ut bland träd och blad....
    Kram till dig och mig och en dag ska vi få det sådär.
    Så är det bara1
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vet du, jag tror att du har rätt. Vi tummar på det! ;-)
      Varm adventskram till dig!

      Radera
  3. Hej kära du! Vill bara säga att det kändes som att jag drunknade i sk... och att jag simmade pa som attan bara för att komma upp till ytan nu och da, när jag gick min lärarutbildning. Sedan jag blev klar är det mycket bättre. Jag började där nere där jag var. Men varje övning jag gör nu leder definitivt upp. Det klarnar succesivt och jag tycker mig se att jag har landat mycket högre än jag var innan. Men en annan stabilitet i mig själv. Grundad. Kanske inte later sa inspirerande men kanske ända hoppfullt. Manga kramar till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja jag hoppas ju att det bara är yogan som river upp allt detta. Men ändå, jag gör ju knappt min läxa. Du var och ändå otroligt ihärdig. Jag tror att jag under de här två senaste månaderna bara gjort min yoga max 10 dagar. Å andra sidan händer det saker i vila också. Kanske t o m ännu mer.
      Tack för hoppfullhet och pepp fina Anna! :-)
      Stor varm kraaam!

      Radera
  4. Åh Carina, jag hade missat att du hade bloggat igen. Det låter som en tid av transformering. Yogan kan ju vara oerhört kraftfull, men din yoga kan jag inget om, har en del elever som går hos mig som gått på Kundaliniyoga och de beskriver exakt det du beskriver. Några har till och med tyckt att det varit för tungt och smärtsamt. Jag vet som sagt inget om KY men som sagt, yogan är omvälvande men det ska inte vara outhärdligt. Det är inget självplågeri. Någon gång måste det vända, kanske är några gångers yoga precis vad du mäktar med? Jag tänkte också på alla dina olika delar i inlägget ovan, att du har trassel med kroppen på olika sätt och även med tankarna och tröttheten. Jag tror du måste fokusera på en enda sak åt gången. Kanske är det att ta bussen till en park och bara gå där och andas. Se några träd och krama om dem. Det kan vara lika mycket yoga i det, som jag ser det. Stor stor kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, det är nog så att kundaliniyogan är ganska intensiv. Jag minns ju första övningen (Sat kriya) som jag bara provade på här hemma och efteråt upplevde jag det som att just denna övning gav mer "resultat" än alla mina tidigare 15 år med Sivananda och Iyengar. Ky drar fram allt man förträngt, allt man försökt gömma undan (naturligtvis en massa bra också). Och kanske är det naturligt att man ibland måste vila från allt det intensiva, göra något "lugnare" ett tag.
      Jag blev så otroligt glad av det du skrev, speciellt "att ta bussen till en park och andas". Naturligtvis vet jag att jag kan göra det, men i allt som varit har jag glömt bort att vara spontan. Jag har glömt bort att man kan göra något annat än att rusa hem för att yoga eller läsa efter lämningen på dagis. Så tack för att du ruskade liv i mig. När jag har tiden nästa gång ska jag bryta mitt mönster och "hitta ett träd att krama" istället, för ja det är absolut yoga det med! <3
      Varma kramar till dig

      Radera
    2. Ja gör det! Och skönt att du kan vara så klarsynt över din process trots allt. Kramar och kramar!

      Radera