Rebellen ryter till igen

Vila får man göra när man ligger i graven är något jag brukar säga halvt på skämt, men jag börjar allt mer fundera på om det inte ligger ett ganska stort allvar i orden. Jag gissar att min kropp ruskar om mig gång på gång för att den vill något. Den vill att jag ska vila. Inget annat!
Jag blev sjuk igen förra veckan. Feber och ont i halsen. Inte pga gluten denna gång. Det utlöstes en dag efter en osteopatbehandling och ett härligt pass yinyoga. När jag sedan unnade mig en stunds vila och reiki började jag tänka efter. När vilar jag egentligen när jag är hemma? Svaret blev  - aldrig!
När jag är hemma från skolan för att jag är sjuk så ligger jag knappast på sofflocket och tittar ut  genom ett fönster. Snarare gör jag samma som i skolan, med skillnaden att i skolan är en lektion tre timmar. Här hemma är "lektionen" sex timmar. Det finns alltid något att göra. Arbetet tar aldrig slut. Man måste jobba som en tok för att hinna i kapp. Ett steg fram... två steg tillbaka...
Nog visste jag att det skulle bli tufft med en YH-utbildning, men hade jag fått en mer praktiskt inblick i det hela så skulle jag troligen övervägt att vänta ett slag med att börja studera. Åtminstone fram tills dess att jag tagit min yogalärarexamen. Det har blivit too much(!) med allt. Och yogan är nästan det som blivit mest lidande. Faktiskt är det så illa att jag vissa dagar nästan överväger att hoppa av. Jag missade ju en yogahelg nu eftersom jag var sjuk och jag kände mig inte ens besviken över det. Snarare var det en lättnad som infann sig i mitt bröst. Jag fick vara helt "ledig" en helg och bara vara med familjen. Får nästan samvetskval av att skriva om det. Men det ÄR jobbigt att kämpa i motvind. Är så nära att kasta in handduken och bara låta allt falla i glömska.
Varför läser man aldrig någonsin om sådant här? Varför är det bara guld & grön skogar och massa lull lull hela tiden?
Man ser leende människor på färggladda yogamattor eller på stränder. Det är renlevnad, raw food och moralpanik gentemot dem som inte håller måttet. Gud nåde om du dricker mer än ett glas vin på fest och hur kan du med att äta något som inte är ekologiskt. Ibland tänker jag att en del yogisar är värre än dem som lever "orent", bara att man döljer det bakom ett vänt leende (som ju i slutändan inte var så vänt ändå).
Jo, jag vänder på stenar nu. Synar alla sömmar. Ifrågasätter. Granskar allt (onödigt) kritiskt. Och mer än någonsin vill, och behöver jag, isolera mig från omvärlden. Jag vill inte läsa fler tidningar eller logginlägg om att man måste göra si eller man måste äta så och gud vad jag är redig.
Jag gör nu vad jag vill och vad jag känner för! Och vi borde alla skita fullständigt i vad alla andra gör för det har vi inte med att göra. Ingen känner någon så väl att man har rätt att döma någon, utan att känna till bakgrunden. (Det är alldeles för lätt att sitta på läktaren och vara redig!)

Nu ska jag krypa in under en sten någonstans och sitta där och vara bitter i några veckor.
Jag är tacksam för att jag funnit yinyogan i denna stund för den gör otroligt gott, och dessutom känns det som att jag inte sviker yogan helt när jag har den med mig.

Om Shanti