... och det luktar lite som en blöt hund

Det är som att något hänt de senaste dagarna.  Jag har blivit mer öppen för vad som händer och sker. Det är lättare att blicka inåt. Jag har fått uppleva en del tillbakablickar. Saker & ting jag behövt titta på.
Barndomen. Minnen. Jag ser bilder hos andra på Facebook, från tiden när vi var små, men jag är inte med. Jag var aldrig med. Inte ofta. Jag var ju den där enstöringen som bara lekte med en kompis åt gången. Var i stort sett aldrig med på kalas eller andra sammankomster.
Jag ser dessa bilder och läser deras historia. Jag minns inte mycket av de andras intressen, deras begåvningar och vart de åkte på semester någonstans. Lyssnade jag ens. Kanske inte, för det mesta handlade nog om mig. Lilla prinsessan på piedestalen. Ensambarnet som alltid ville bestämma och bara pratade om sig. Men kanske var det inte så att jag inte ville lyssna. Jag visste nog bara inte hur man gjorde. Det var ingen som lärde mig det där med empati.
Jag kan inte hjälpa att jag blir lite sorgsen, för när ögonen öppnas sådär abrupt känner jag mig som den där lilla flickan igen, men som står i en glaskula och bara får titta på. Och det var ju kanske så det var eftersom jag aldrig vågade vare sig komma ut eller släppa in någon.

Mitt ego har alltid varit stort. Idag är jag medveten om det och kan erkänna det och prata om det. (Ja till och med skratta åt det.)  Och kanske är det därför jag har så förbaskat svårt med lärarrollen. Så svårt att lägga mig åt sidan. Jag tänker och tror för mycket. Lyckas inte slänga av mig den blöta egofilten och ta på mig lärarmanteln. Men här står jag nu med den klara medvetenheten om det. Jag känner för var dag hur styrkan i mig växer.
Jag ska skaka loss den blöta filten. Jag ska ta mig förbi egot. Jag ska klara det!

 

Bilden har jag googlat fram