Jag har den senaste tiden tänkt på hur mycket vi påverkas av ord. Av det andra säger till oss och av sådant vi säger själva, till andra. Ordet är ett kraftfullt redskap utan att vi egentligen är medvetna om det. Vi säger saker dagligen som vi egentligen inte menar men som kanske ändå sårar en annan människa och därmed även oss själva.
Jag har själv alltid haft lättare för att ge kritik än att ge beröm (något som naturligtvis handlar om mig själv). Jag försöker ändra på det men det är som att något inom mig kämpar emot. Det faller i glömska och egot tar över igen.
Det låter kanske helt sjukt men jag kan känna skam över att behöva säga något uppmuntrande till mina närmsta. Och tro mig, bara tanken på det ger ännu mer skamkänslor... Det är ett kvitto på att jag fortfarande inte ärligt kan säga att jag älskar mig själv. Jag tycker om att vara mig men något saknas ändå. Ibland tror jag nästan att "omedvetenheten" kring mina ord är något jag själv skapar för att jag känner mig trygg i det jag känner till. Ja att det faktiskt är ljuset i mig som skrämmer mig. Ett bevis på detta är att jag fortfarande inte kan ta till mig mitt spirituella namn. Jag bad om det för länge sedan och ångrade mig nästan när jag fick det. Jag var inte redo för det då och är det fortfarande inte. Att jag är allt det mitt namn står för går inte hem hos mig ännu. Och just därför har jag valt att inte avslöja det. Jag kommer inte att göra det förrän den dagen jag i mitt hjärta fullt ut kan ta emot det.
Något som ändå känns hoppfullt är att jag faktiskt tänker på det här nu. Jag vill förändra mina tankar, mina ord och mina handlingar. Och på något vis känner jag tacksamhet för detta. För även om jag känner mig som en elak ragata emellanåt så finns ljuset i mig. Det har inte övergivit mig utan bara låtit mig, sakta men säkert i min egen takt, finna redskapen för att förändras. Och det vore förresten naivt att tro att detta ska ske i en handvändning när det tagit nästan fyrtio år att bygga upp...
Så ärlig du är! Och vi har alla delar som vi jobbar med. Jag har nästan varit tvärtom, varit för positiv ibland. Nästan lite larvigt, men jag vet att andra har tyckt det och det har påverkat mig mer än jag velat erkänna, andras tyckanden. Men jag är på väg bort från det, känner att ju mer jag delar ju mer ser jag hur lika vi alla är. Kram
SvaraRaderaAtt vara ärlig har varit både en förbannelse och en gåva för mig. Jag avslöjar ibland för mycket men samtidigt är det ett sätt för mig att bearbeta saker & ting.
RaderaAtt vara alltför positiv har tack och lov inga negativa följder även om det kan reta gallfeber på oss gnällspikar när vi är som surast. *skratt* Istället har du planterat en massa fina frön för framtiden, något jag tycker att du ska känna dig glad över. :)
Det är även sant som du säger, att vi alla är lika. Våra problem vs glädjeämnen må se annorlunda ut men i slutändan härleder vi alla ur samma energikälla. Och det är genom att dela med sig och att få dela andras berättelser som vi kan få insikt om detta.
Kram!
Visst tar det tid att ändra på sig.
SvaraRaderaMen jag är övertygad om att du är på mycket god väg.
Så medveten.
Det är faktiskt svårt att vara snäll mot sig själv.
Stor Kram
Ja och det måste det få göra. Man kan inte skynda på processen.
RaderaDet är som du skriver inte heller så lätt att vara snäll mot sig själv, speciellt inte om man inte brukar vara det. Man måste lära om allt från grunden. Ja det är då sannerligen tur att man fått lite extra tålamod genom att bli förälder. ;)
Kram till dig med!
Carina, du är så härligt klok och insiktsfull:)
SvaraRaderaJag hoppas snart att du hittar roten till
vad som kommer få dig att älska, tycka
om dig själv mer.Jag tror inte det är långt borta,
för det är så väldigt mycket känslor som kommit
upp till ytan för dig senaste tiden.Helt underbart!
DU är så värd att bli älskad, älskad av dig själv ...
Från en vän som älskar dig stort :)varma kramar jennie
Tack snälla älskade vännen! Jag blir nästan generad över dina fina ord. :)
RaderaMassa kärlek och kramar till dig!
Ärligt och tänkvärt, Jag försöker också bättra mig på den fronten. Jobbar också på att inte behöva positiv kritik och uppskattning från andra för att känna att jag duger. Lycka till!
SvaraRaderaTack! :)
RaderaDet är inte alltid så lätt men som du skriver är det bra om man även kan jobba på att vänja sig av vid att hela tiden behöva bekräftelse. Och jag tror att den dagen man känner att man duger och inte längre behöver så mycket uppskattning från andra så har man kommit en bra bit på vägen. :)
Det där med att älska sig själv är verkligen en hook-up. Jag känner också frustration i att det tar så mycket jobb :) Jag vågar inte ens fråga efter mitt spirituella namn eftersom jag är rädd för att meningen med mitt liv skall vara något annat än det jag vill att det skall vara ha ha! Ja ja, det kanske vänder tid-vattnet någon gång snart. Kram
SvaraRaderaJa och nu är det väl nästan mer slit än någonsin. Fast samtidigt så är vi där igen. Man har nog egentligen kommit längre på den vägen än man tror själv.
RaderaJag förstår dig, att du inte vågar fråga om ditt namn för det är en ganska stor grej. Jag var ju som vanligt lite för ivrig och otålig. ;) Orden kan vara tunga att bära även om det inte kommer en stor stämpel där det står ett yrkesval på.
Det ska bli spännande att utbyta "titlar" någon dag i framtiden i alla fall. :)
Kram!
Känner så igen mej.
SvaraRaderaI många år, i början av min yogaresa, kände jag mej stressad av allt det yogan förde med sig. En ärlighet som jag sannerligen inte var beredd på! Jag var hårdhudad, inåtvänd, frustrerad och hade en självkänsla på minussidan... Det har tagit sin lilla tid att vända det negativa till något verkligt positivt, och då menar jag så att det verkligen etablerat sig i mitt hjärta. I sanning.
Idag kan jag vara snäll(are) och ödmjuk(are) gentemot mej själv, låta förändringar ta tid och inte dras med i känslor och tankar lika lätt.
Kram och massor av värme av Nam Joti Kaur ;)
Nej beredd är man då sannerligen inte. Oj vad mycket som hänt och händer sedan de första trevande stegen på KY's väg.
RaderaJag trodde det inte innan men det är faktiskt både svårt och skrämmande att ta till sig sitt ljus. Vissa dagar är det oerhört svårt att acceptera den sidan av sig själv. Sådana dagar kan jag ångra att jag gav mig in i det hela. Och tänker att; varför lät jag inte bara allt vara som det var... Tokigt jag vet, men det är inte lätt att se hela sitt gamla vanliga liv "raseras".
Det är dock så härligt att läsa vad du skriver och hur du förändrats under de här månaderna. Det ger mig hopp! :)
Kramar till dig med ett löfte att du snart får veta även mitt namn! ;)