Säg ja till vitt = säg ja till svart

Jag började tänka medan jag yogade i morse. Att jag fortfarande har lite svårt för överpositivitet. Missförstå mig inte nu. Jag tycker om positiva människor. Men när det bara är kärlek hit och bliss dit varje dag (ett evigt svävande på glittriga moln), då börjar jag faktiskt undra om det inte bara är hitte på. Ett spel för gallerierna.
Ingen är glad jämt. Inte ens den där sprudlande säg-ja-till-livet-människan. Solen skiner inte varje dag.
Man måste naturligtvis inte fokusera på det dåliga hela tiden men jag tycker att det är bra (t o m positivt) om man får se även den mulna sidan ibland. Det är de dåliga dagarna som gör de bra dagarna så strålande, så underbara. Så märkbara. Min skuggsida är det som gör mig till det jag är, mänsklig.
Jag har tyvärr svårt att ta den där självutnämnda jesusgestalten på allvar. Glittrande ögon och halleluja all day long. Det känns för mig lite falskt. Något ligger där under den glittrande ytan och pyr. Kanske rädsla? Rädslan för att någon ska upptäcka att det finns en vanlig person där bakom, en människa lika mänsklig som oss alla andra? (Eller är det ljuset jag själv ser i spegeln som istället skrämmer mig?)
När jag ser det på detta vis blir det lättare att ta till mig mina egna brister och fel. Hur negativ jag än må vara vissa stunder så är jag ändå den jag är. Jag är ärlig. Jag spelar inget spel. Mina masker är förhoppníngsvis brända för gott.
Jag vet att jag för inte så länge sedan skrev att jag också skulle vilja vara sådär lycksalig. Idag önskar jag ta tillbaka det. Nog vill jag känna lycksalighet men för att göra det måste jag även uppleva det motsatta. Förtränger jag skuggan får jag den ändå rätt upp i ansiktet förr eller senare.

Jag är trött idag. Har knappt sovit något på tre nätter. (I natt skrek W hela natten och kunde knappt ens behålla nappen, så ont gjorde det i munnen.) Det sätter sina spår. Då visar sig min aggressivitet. Då blir jag gåpåig och svär mycket. Att bara tala vänligt och försiktigt har förvisso aldrig varit jag, även om det sker oftare nu. Yogan har hjälpt mig att bli mjukare. Det är jag glad för. Samtidigt har min aggressiva sida fått lov att kärleksfullt ta plats den med. Man kan utnyttja den på ett kreativt vis om man bara lägger manken till, om man inte låter sig köras över av ilskan. Jag slogs faktiskt under samma tankestund i morse över hur förträffligt bra jag mår inombords, trots trötthet och lättretlighet. Något händer i mig nu och jag börjar äntligen förstå vad som kan göra mig hel(are).

Jo, jag tror på att få lov att vara dynamisk, att få visa alla sina sidor. Alla sina skiftningar. Jag kan i alla fall inte vara bara på ett vis hela tiden. Jag måste få anamma motsatta sidor. Låta mig fångas av den gamla bipolariteten emellanåt.