Att sluta intellektualisera

Jag läste något så träffande i en bok häromdagen (A Path With Heart av Jack Kornfield närmare bestämt):
"Om du försöker förstå allt så kommer ditt huvud till slut att explodera".
(Appropå att försöka lära sig allt på ett intellektuellt vis, eller plugga in texter ordagrant om du så vill.)
Att det var så träffande är förstås för att jag varit (och är) lite av en expert på att försöka tyda allt jag läser på ett intellektuellt vis. Är det något jag fastnar för så kan jag läsa texten om och om igen för att förstå. Och jag försöker verkligen få den att fastna. Jag lyckas dock väldigt sällan skall tilläggas. Trots att jag ibland skriver ner texten för att kunna studera den ytterligare.
Jag har ofta undrat varför jag är så hopplös när det kommer till att minnas texter. Som skådespelare hade jag fått sparken efter en timme (inte bara för att jag är en usel skådis utan för att ingenting fastnar). Men så läste jag den här texten och blev återigen påmind om att jag tänker för mycket. Analyserar för mycket. Försöker förstå för mycket. Intellektualiserar för mycket. Jag minns hur jag förr brukade stressplugga in viktiga detaljer inför ett prov precis innan jag skulle börja skriva... vilket ledde till att jag bara mindes de där "tre" sakerna och glömde allt annat. Jag har alltid samlat på ord och meningar som jag tror är viktiga eller kan komma att bli viktiga för mig. I slutändan är de inte värda ett skvatt för jag minns dem inte. Orden har inte fastnat. Precis som på proven i högstadiet och gymnasiet. Det är inte det att jag är korkad. Jag hänger bara fast vid något (som egentligen är oviktigt) för hårt, vilket gör att det andra aldrig tillåts komma fram naturligt.
Jag tror att det är därför jag allt som oftast vandrar runt som en avtrubbad zombie. Som glömmer fråga hur andra mår, bara svarar på tilltal och säkert upplevs som allmänt socialt inkompetent. Jag tänker för mycket. Jag är aldrig riktigt här och nu. Jag vågar inte släppa kunskapen och bara vara. Känna. Lyssna inåt. Slappna av.