Går det att finna lugnet i oredan?

Jag avundas ofta er som inte har barn eller som åtminstone har barn som är stora nog att klara sig själva.

Ungefär så skulle egentligen mitt förra inlägg ha börjat. För det är inte så lätt att få det välbehövliga lugnet när man har småbarn hemma. Kommer man dessutom som jag från en miljö där man är van vid att dagligen vara ensam i tystnad så blir det en stor omställning att plötsligt aldrig få en lugn stund.
Missförstå mig inte nu! Jag älskar att vara mamma. Jag blir tårögd varje dag över detta mirakel, denna lilla varelse som jag burit i mig och som nu springer omkring på egna ben och så smått börjat prata. Barn är den finaste gåvan man kan få.
Det jag kände att jag ville skriva om nu var dock (på tal om det jag skrivit här nedan) att det naturligtvis är svårt att nå de framgångar inom yoga och meditation man önskar när man aldrig får sova, tiden inte räcker till och när man aldrig får möjlighet att på riktigt konfrontera det som ligger och pyr under ytan. Att meditera med Bolibompa i bakgrunden och samtidigt behöva springa upp och stänga av radiobrus på högsta volym tio gånger, eller ha någon som klättrar på en under yogaövningarna och springer iväg med mobiltelefonen (som används som timer) så kommer man aldrig riktigt till ro. Jag kan känna en otrolig frustration över att jag aldrig får chansen att ha det helt tyst omkring mig. Att få sitta ensam med mina tankar.
Till slut blir man så van vid allt tumult att det är jättesvårt att koppla av när tillfälle ges. Som t ex när W är på dagis. Istället för att passa på att koppla av fastnar jag vid datorn, även efter jobbsökandet, plockar med saker, grubblar över obetydligheter och plötsligt är det dags att hämta honom igen. (Och förresten är jag ofta så trött att de gånger jag faktiskt försökt mig på att meditera så har jag slumrat till och blivit helt förvirrad efteråt.)
Kanske är det därför jag känner sådant motstånd mot utbildningen för det är ju då jag får chansen och tiden att möta mina demoner, att bjuda dem till bords. Då kan jag inte längre skylla på att jag inte har tid. Då måste jag ta uti med mina svagheter. Jag kan inte längre smita från det som är jobbigt.
Bara det att ägna två intensiva heldagar i månaden åt yoga & meditation (utan någon som stör) känns lite skrämmande, även om det som skrämmer mest är hur jag ska få tiden att räcka till för att hinna utföra min morgonrutin och hemläxa. (Måste jag gå upp vid tre eller vaknar min sov-ovillige son då också?)
Samtidigt måste jag ge mig själv en klapp på axeln för jag tycker ändå att det är ganska disciplinerat att ta sig upp varje morgon (har nog bara missat två tillfällen sedan december) och göra sin valda kriya och meditation. Oavsett hur jobbigt det är så finns viljan och trots alla hinder så är jag medveten om att mycket i mig förändrats sedan jag föll för KY förra året.

Vi föräldrar ställer ofta för stora krav på oss själva. Kanske är det dags att se mer lekfullt på det hela. Inte vara så allvarlig. Slappna av! Kan man skratta åt avbrotten blir det åtminstone roligare. I sinom tid dyker möjligheten att stångas med allvarligare och tristare saker upp. Saker som mycket väl kan vara skojiga de med om man slutar analysera så förbaskat mycket. ;)