Stundande möte

Jag känner mig jagad av något i mitt inre som jag (uppenbarligen) försöker undvika. Det är som att ha en hund med stora huggtänder nosandes i nacken hela tiden. Känner en oro i kroppen, ett tryck över bröstet och jag har börjat få svårt att andas igen när jag mediterar. Det är som att jag inte får in tillräckligt med luft. Högt upp i bröstkorgen tar det emot och smärtan sträcker sig ut över nyckelben och axlar.
Kanske får jag skylla mig själv som väckt axelvärken till liv igen eftersom jag envisas med att göra klart min kriya (som faktiskt sliter en hel del på axlarna), fast på något vis tror jag att jag behöver uppleva och andas igenom smärtan, att det finns något att lära och läka. Något dumdristigt måhända men jag kan helt enkelt inte släppa taget och påbörja något annat när jag känner att jag inte är klar.
Men trots den konstanta närvaron av "vad det nu är" sluter jag mig mer och mer i min bubbla. Jag är här, fast ändå inte. Verkar ha fastnat i ett slags vakuum. Jag kan inte fokusera på det jag vill utan allt blir endast ett hav av flummerier.
Jag vet att jag hängt upp mig på de sistnämnda symtomen flera gånger tidigare i livet. Att jag istället för att uppnå den där berömda klarheten - närvaron - så blir jag mer och mer inåtvänd och avstängd ju mer jag mediterar. Jag blir inte medveten och medkännande utan snarare känslokall. Motsatt effekt alltså. Tror att det är därför jag slutat meditera förr. Jag tycker inte om att känna mig OFF!
Jag tror ändå att jag är något på spåren nu. Det som så intensivt försöker pocka på min uppmärksamhet, som väcker en sådan oro i kroppen, är också det som får mig att stänga in mig. Och trycker jag inte på off-knappen så måste jag konfronteras med det.
Jag ska erkänna att jag gjort små tafatta försök att möta denna demon men det väcker en sådan rastlöshet i mig att jag genast letar fram en bok att läsa eller börjar rota med telefonen för att kolla mailboxen eller Fb. Jag klarar knappt av att leka med W utan att oron börjar bubbla i mig. Det är inte där jag vill vara men det går på ren automatik nu.
I detta läge tror jag att en lärare hade varit lämplig att ha till hands. Man riskerar att fastna på en punkt om man inte får hjälpen att möta sin nemesis, för att kunna gå vidare till nästa nivå.
Jag som alltid så envist vill klara mig på egen hand får nu snällt erkänna att jag inte fixar det utan support. Åtminstone kommer jag inte längre än så här. (Om inget oväntat sker.)
Dock ska sägas att det där motståndet jag kände mot utbildningen tidigare i år inte är något mot det motstånd jag känner nu. Jag vill bara att månaden ska flyta förbi så att anmälningsavgiften (äntligen!) blir inbetald. När det är gjort finns ingen utväg längre. Jag vet att måste göra det här. För min egen skull! För att kunna möta och omfamna min helvetesdemon och sedan klättra upp ur gropen jag grävt för att påbörja något helt nytt.