Det är faktiskt så att bubblan inte spruckit ännu. Vet inte om jag någonsin vandrat runt i ett sådant här vakuum så länge som jag gjort nu. Det är inte olustigt på något vis. Känns bara underligt. Avtrubbat.
Jag gör som jag känner och orkar inte riktigt bry mig om disciplin. Den senare tappade jag förresten helt före och efter bröllopet. Gjorde inte min kriya på en hel vecka. Bara lite uppvärmningsövningar på sin höjd.
Denna veckan har jag kört Wahe Guru Kriya. Inte för att bryta min förra utan för att det är den där tiden i månaden som bör ägnas åt lite lugnare övningar (alltså inte intensiva magövningar). Jag gillar den och har bestämt mig för att fortsätta ägna mig åt den dagar som dessa och dagar när jag behöver ta det lite lugnare. Än behöver jag inte vara stenhård vad gäller att utföra en kriya 40 dagar på raken.
Jag kan trots min nuvarande inställning till livet (nuet) ändå inte låta bli att fundera över vad det är som pågår. Har jag varit hemma för länge eller är det kanske helt enkelt är dags att vara lite mer avslappnad och tillåtande till allting? Till kött, kaffe, alkohol. Till LÄTTJA! Till att ärligt säga; "jag orkar faktiskt inte bry mig för stunden. Jag orkar inte vara renlevnadsmänniska 365 dagar om året med allt som hör därtill."
Att gå från att ha fått in en fin daglig disciplin till att nu bara rycka på axlarna och ta dagen som den kommer. Till att göra det som andan faller på. Det är inte riktigt en sådan människa jag varit.
Jag gillar det nya samtidigt som jag någonstans i bakgrunden är livrädd för att tappa allt vad disciplin heter, att tappa lusten för det jag brinner för. Något säger mig att jag inte gör det. Något säger mig att det "oansvariga" i mig behöver få lite plats efter allt hårt arbete. Det är sommar (även om det inte märks vädermässigt) och även en mamma kan behöva "leka av sig" innan det är dags för allvar igen.
Det känns helgalet på ett vis men på ett annat är det så rätt. Jag tror ärligt talat inte att jag är ute och seglar. Men gör jag det, ja då är seglingen ändå en del av min resa.
Lättja. Ja. Det blir så lätt så. Kan skriva under på en gång! Och känner igen mej massor!
SvaraRaderaJag är så himla stolt över mej själv att jag verkligen gjort min sadhana mer eller mindre varje dag sen ett år tillbaka. Verkligen. De dagar jag inte varit i närkontakt med KY kan lätt räknas. Men så är det dedär dagarna då man INTE gjort sin sadhana, som man minns och som "stör en mest". Att det alltid ska vara så.
Tänker att vi får bli bättre på att lyfta fram allt det vackra vi gör, alla de dagar vi faktiskt kliver upp och gör vår yoga&meditation. Stryka oss själva medhårs och uppmuntra oss själva.
Tänker, också, att det måste få vara lättja kring allt det andra också. Ibland. För vi vet att någon renlevnadsmänniskamedextraallt blir man inte över en dag. Processen behöver få ta tid och dit hör en del bottennapp och "än slank han ner i diket" :)
Vi gör vårt bästa. It's enough.
Njut sommaren, njut livet och njut kärleken! KRAM!!
Och stolt ska du vara Nina! Du har verkligen kämpat på bra. :)
RaderaJag är själv rätt stolt för även om jag fuskat några enstaka dagar så har yogan varit med hela tiden. Och trots att jag inte haft någon egentlig press på mig så har jag ändå varit yogan trogen bara för att den är en del av mig nu.
Jag känner mig rätt tacksam över livet just nu även om jag "slarvar". Det sköna är även att jag faktiskt inte har speciellt dåligt samvete över min lättja. Jag tänker njuta av sommaren, av att vara nygift, att det snart är semester för hela familjen.
I slutet av september börjar utbildningen och förhoppningsvis har jag kommit igång ordentligt då igen. Det känns i alla fall otroligt spännande och det pirrar i magen när jag tänker på det. :)
Jag önskar dig detsamma Nina! <3
Kramar till dig
Jag tänker att allt är som det ska. Och att du gör det du gör. Det andra finns i ditt huvud. När kroppen ska göra och behöver göra, då gör den. Och man får lita på det. Resten är bara huvudets irrvägar, och det drabbas alla av tänker jag. Spelar ingen roll vem det är. Kramar!
SvaraRaderaDu har förstås helt rätt Annika. :)
RaderaOch som jag skrev till Nina här ovan är det så otroligt skönt att inte dras med dåligt samvete för "slappheten".
Det är en lättnad för kroppen att bli lyssnad på. Att inte bara tuta och köra bara för att.
Kram