Innefattar meningen med livet Facebook?

Något har upptagit mina tankar den senaste veckan. Något jag ofta tänker på och även skrivit om vid ett flertal tillfällen. Vårt behov av att synas. Att leva det perfekta livet. Göra de perfekta sakerna. Synas och få positiva reaktioner.
Det som väckte dessa tankar (och som faktiskt tänt en sådan irritation i mig att jag nästan genomgår en mindre kris) var en text i GP i förra veckan. Jag vet inte varför jag läste på den sidan för jag intresserar mig inte för "utelivssidorna" i vanliga fall men av någon anledning fann mina ögon texten. Det stod om de "hemliga klubbarna" (de som öppnar efter att de andra stängt ) och hur de har förlorat sin tjusning nu. Förr kunde man som exklusiv gäst komma in som en av få och inte så många visste om det. Idag plockar alla fram sina telefoner och twittrar, fotograferar, facebookar, bloggar etc så fort de kommer in genom dörren för att dokumentera att "här är jag nu och damn vilket underbart lyxigt liv jag lever". Fem sekunder senare vet ALLA vad som pågår klockan fem på morgonen.
Det jag fastnade för var naturligtvis inte själva ämnet natt- och klubbliv utan att vi inte längre kan gå någonstans utan att vi måste berätta om det för alla. Nisse har nu loggat in på Nivå´s toalett, Lisa äter pannkakor med Bettan på Evas Paley's. Bosse fotar sig själv med polarna badande i en fontän på Avenyn. Alla skriver att de är glada och lyckliga men hälften av dem gråter inombords.
Varför vill vi så gärna synas? Varför vill vi att alla ska veta vad vi ätit till middag? Varför tror vi ens att någon bryr sig om vad vi gjort över huvudtaget?
Jag kom in i ett nytt tänk kring detta. (Och en skamsenhet för att jag själv tillhört och fortfarande tillhör dem som ibland skriver menlösheter på nätet.) Det var här den lilla "krisen" uppstod för plötsligt kändes livet så fruktansvärt meningslöst. Jag tänkte att om det är detta som är meningen med livet (det är det självklart inte!!) så vill i alla fall inte jag vara med längre. Jag drevs av en tanke att jag skulle radera mitt Facebookkonto för gott... men klarade det som vanligt inte. Tyvärr! Nej för tyvärr fyller det en funktion. Men jag lovade mig själv där och då att endast använda kontot för att ha kontakt med de vänner jag inte når på annat vis. Och att skriva i loggen endast om det finns ett för mig vettigt syfte med det.
Kanske att jag skulle göra som Susan Maushart (Nedkopplad) och stänga av all teknik under en viss tid och på nytt upptäcka LIVET? Tänk all tid som plötsligt skulle expanderar när man inte längre fastnar på nätet.
Hade jag inte varit arbetssökande så skulle jag gärna tagit itu med denna utmaning (idag är jag för beroende av datorn). Men i en framtid lovar jag mig själv att experimentera med uteslutandet av onödig teknik. Faktum är att jag redan nu ser fram emot det.

Vad tycker du? Skulle du klara dig utan din uppkoppling i en månad? Ett halvår? Ett helt år?