Möte med rädslorna

Att det är en prövningens tid går inte heller att ta miste på...
En av de saker som verkligen kan stressa upp mig är att jag riskerar att komma för sent. Det spelar ingen roll om det handlar om att bli sen till jobbet, skolan, en fikaträff med en vän eller att lämna lilleman på dagis. Jag avskyr att komma för sent!
Att vi blivit sena till dagis två gånger den senaste veckan har alltså gett mig rejäla hjärtklappingar. Det är ingens fel. W har problem med sin mage. Det tar tid. Men jag stirrar mig blind på klockan. Nu skulle vi ätit frukost. Och nu skulle vi varit på väg. Jag försöker att att inte visa för honom att jag är stressad men det är svårt. Naturligtvis bidrar jag till att det tar ännu längre tid då. Stackars liten...
Idag kommer vi till dagis några minuter efter att sångsamlingen börjat. Jag känner mig som när jag var liten och kom för sent till skolan. Jag skäms! Och just detta minne, från denna enda gång jag kom för sent till skolan när jag gick i 1:an, har för evigt bränt sig fast på näthinnan. Jag blev så rädd när jag såg alla sitta där inne i klassrummet att jag sprang hem igen. Morfar fick följa med mig tillbaka till skolan. Och där blev jag på rasten påhoppad med en massa frågor om varför jag var sen. Jag blev så rädd att jag började storgråta. Sedan dess har det varit skamligt för mig att komma för sent.
Jag tänkte mycket på detta i morse när jag insåg att vi inte kommer att hinna iväg i tid. Jag tänkte att vad sjutton spelar nu det för roll?! När man har barn blir man oundvikligen sen ibland. Ja ganska ofta till och med. Ingen blir arg för det. Jo kanske någon som inte har barn själv och inte förstår allt vad det innebär. Men fröknarna bryr sig inte det minsta. De är istället väldigt medkännande. Ändå finns detta med hela tiden. Och jag blir stressad redan nu vid tanken att jag kanske kommer att komma för sent till mitt framtida jobb. Jag tänker att det får inte hända! För vad händer då?! Ingenting! Ingenting händer, mer än att jag kanske får skynda på lite. Blir någon irriterad är det deras problem. Inte mitt.
Tänk att en sådan simpel grej kan ta över ens liv på det här viset. Samtidigt vet jag att jag får möta mina rädslor nu för att ta itu med dem. Jag måste lära mig att acceptera livet som det är. Lära mig att spara krutet till annat och inte slösa min energi på sådana triviala saker som att bli lite sen. Det är ju ingenting jämfört med de kulturer som lever enligt principen kommer jag inte idag så kommer jag imorgon. (Något som kan reta gallfeber på oss punktliga svenskar.) Kanske att vi alla skulle behöva leva lite mer enligt den principen?! Tänk vad mycket stress som kunde besparas oss om vi slutade använda klockor.

Nu sitter jag oroligt och väntar på när det blir dags för mig att få ta itu med min allra värsta rädsla. Det som skrämmer mig mer än något annat. Något jag ber om att snälla, snälla låt mig få slippa det! eftersom det är min allra största fobi. Nej det är inte rädslan att något ska hända W (för den naturliga rädslan räknar jag inte in i detta) utan min rädsla för att kräkas. Bara ett lätt illamående, eller kanske att någon i min närhet mår dåligt, kan förstöra en hel dag för mig då tankarna hela tiden är där i att jag får inte kräkas. Jag är så rädd för det att jag genom mitt panikartade tänkande ofta lyckas slippa det mot att jag istället mår mycket sämre av själva illamåendet och alla symtom det utlöser.
Hur detta uppstod?! Ja troligen ur samma situation som ovan. Min rädsla för att gå till skolan och att hela tiden bli ifrågasatt (jag var ett enstörigt och annorlunda barn. Inte udda, jag ville vara som de andra, men gick min egen väg ändå.). Jag kräktes ibland för att min kropp var så full av oro. Efter det utvecklade jag ett system tvångshandlingar som jag var tvungen att upprepa ett visst antal gånger för att jag inte skulle kräkas. Så rädd var jag för detta som barn. Och så rädd är jag även nu även om jag inte längre har en uppsättning tvångshanlingar med mig i bagaget. Ja en sån här toka är jag och inte är detta något man så ofta läser om på en yoga- och föräldskapsblogg. ;) Kanske att jag bara skulle skriva om det för min egen skull för att föra fram mina rädslor i ljuset och titta på dem. Men jag tänker att det kanske ändå finns någon som behöver läsa det. Det kanske finns fler som mig där ute. Som är rädd för saker som till synes inte är det minsta farliga men som ändå kan sätta igång oerhörda processer i kroppen på den som ÄR rädd för dem.

Kanske är det någon som undrar över varför det skrivs så lite om yogan nu? Det är ju helt sant förvisso men att jag inte gör det är för att det inte händer så mycket just i det aktiva utövandet. Det är istället det som yogan öppnat upp för som händer. Alla dessa processer som väckts till liv har jag yogan att tacka för. Och utan detta skulle jag inte lära mig något. Det är väldigt jobbigt emellanåt men jag är otroligt tacksam äver allt som händer. Jag är tacksam för att jag äntligen får se allt för vad det är så att jag kan arbeta mer med det eller helt enkelt släppa det och gå vidare. Det är som det ska vara tänker jag.