Öppnar upp och släpper ut hopplöshetens kavalkad

Jag vet inte om det är den senaste tidens arbete med hjärtchakrat som löst upp så mycket ohyggligheter men det är stört omöjligt att tänka positiva tankar. Medvetenheten finns men hur mycket jag än försöker vända mitt ilskna humör mot ett gladare desto värre blir det nästan. Och ju argare jag blir desto mer värker det i hjärtat. Inom mig växer en känsla av hopplöshet. Och sorg. Torra tårar som bara hittar fram när jag ser en film eller läser en text som handlar om födelse eller död, livets kretslopp.
Det är så mycket ältande av samma gamla saker helt tiden. Så mycket "NEJ!" och tjat att jag undrar om W kommer att få men för livet efter denna icke-tillåtande barndom. Och mitt i allt detta dyker ändå en längtan efter ännu ett litet barn upp. Det väcker ännu mer sorg. Jag vill så mycket. Det finns så mycket kärlek att ge. Men jag har ännu så få kunskaper i hur jag ska hantera min ilska och mitt usla tålamod. Min förmåga att se allt så svart. Och så rädslan för att nummer två ska bli ännu vildare. Att jag aldrig någonsin kommer att få det lugnt omkring mig igen.
Oavsett är det inte aktuellt än på några år men jag tänker. Och längtar. Kanske inte imorgon men idag gör jag det.

Utbildningen kunde nog inte komma lägligare. Mitt behov av vägledning är stort nu. Motgångarna skymmer min sikt så jag inte ser vilka nya möjligheter som finns. Det sista var i och för sig inte helt sant. Nog ser jag möjligheterna men jag förmår mig inte att ta mig över tröskeln. Och fortsätter jag så här går jag miste om hela skogens skönhet...