Sexton år av yoga...

... men för mig är det egentligen bara ett år som varit riktigt viktigt och givande. Det är året som gått.

Igår slog det mig hur många bitar som fallit på plats när det gäller yogan. (Och allt som händer just nu har ju såklart med yogan att göra.)
Jag tänker tillbaka på året -96, som var året då jag först kom i kontakt med yogan. Det var då en blandning av Iyengar och Sivananda (detta innan centret övergick till ren Iyengaryoga). Jag minns den första boken jag köpte i samband med detta. Boken om Yoga. En väldigt bra bok med utförliga beskrivningar inom yogans alla områden. Jag läser fortfarande i den med jämna mellanrum och varje gång slår det mig hur mycket mer jag förstår av det som står där i, jämfört med den dagen jag fick den i min hand.
Och det är här jag vaknade igår. I detta att jag studerat yogan så länge men först nu, på riktigt, börjar förstå vad det handlar om. Jo för man kan faktiskt läsa en text tusen gånger om och förstå det i teorin men det är först efter år av praktiskt träning som man börjar få ett grepp om det hela. Och ju mer man lär sig om yogan desto mer inser man hur lite man egentligen vet. Jag trodde att jag visste en del förr men idag har jag fått en lite mer ödmjuk inställning till det hela. Tack & lov! ;)
Jag tänker ibland att jag kunde kommit längre än så här om jag inte så envetet vägrat slita mig ur hemmet för att gå fler kurser.

Det är först nu jag förstår hur viktig lärarens roll är. Utan stöd stagnerar man till slut och finner inte lika lätt ny inspiration. Vi behöver alla lite hjälp med att komma vidare och utvecklas. Det räcker inte att bara läsa böcker (vilket är en påminnelse till mig själv). Böckerna kan man ha som uppdatering och stöd medan man går kurser men man går miste om så otroligt många små detaljer, som sällan står i böckerna, om man inte får lärarstödd utbildning med jämna mellanrum.

Hatha yogan utvecklade jag aldrig ordentligt. Jag gjorde i stort sett samma övningar hela tiden. Tröttnade efter ett tag och gjorde annat. Började sedan igen och så fortsatte det i samma anda. Tack & lov dök kundaliniyogan upp och räddade mig. Detsamma gäller Iyengaryogan och julens kurser. Många bitar har fallit på plats sedan dess.
Jag tänker idag att kundaliniyogan hade varit en bättre början för mig för den lösgör så mycket och förbereder faktiskt väldigt bra för den mer fysiska yogan. Nu känner jag ett sug efter det fysiska igen. Ja jag har faktiskt börjat ta med Iyengaryogan i ett andra yogapass på eftermiddagarna. Får se hur länge det håller när jag börjar jobba men just nu skriker min kropp efter att få sträcka ut ordentligt. Tänja och andas igenom mina fysiska smärtor. Jag hade inte tålamod med detta förr. Såg det inte ens som meditation för jag tappade tålamodet där jag stod och kollade på klockan hela tiden. Jag kände ett aktivt motstånd till att vara kvar i en asana i flera minuter och det var nog därför den mer dynamiska kundaliniyogan gav mig nytändning. Den har hjälpt mig att möta mitt motstånd och har gett mig ökad förståelse för hur jag ska utföra yogan på ett riktigt och mer avkopplat vis. KY har fått mig att njuta av att stanna i en ställning och andas. Känna efter. Vara medveten. Andas mera!

Imorgon startar utbildningen. Jag är så otroligt tacksam för att jag har fått det här året på mig att förbereda mig.  Nu är jag mer redo än någonsin!