Dag 10

För en ganska lång stund (igår) stannade tiden till. Jag var där. Helt närvarande. Jag såg träden utanför. Jag såg bordet. Jag såg boken i mitt knä. Jag SÅG allt för vad det är. Utan att döma. Tankarna hade stillats denna stund. Det var en ganska underlig känsla. Euforisk och lite skrämmande på en och samma gång.
Igår var också första dagen som jag kände att min kriya verkade på djupet. Jag kände mig upplyft i flera timmar efteråt och smärtan i bäcken och höfter var som bortblåst.
Och efter att ha varit dödstrött alla andra dagar orkade jag äntligen gå upp vid vid halv sex i morse. Kall dusch (nåja kall vet jag nu inte. Det kallaste pådraget i vår duschkran uppmätte vi till 25 grader. Minst 10 grader för varmt skulle jag påstå. Är något besviken över detta för det ger ju inte helt rätt effekt.) följt av yoga och meditation. Jag kan dock inte annat än att instämma att effekten blir en helt annan när man gör sin sadhana på morgonen. I mörkret och tystnaden.
Det är förvisso ganska skönt att göra kriyan när W är på dagis också, när jag inte riskerar att bli störd, men känslan är ändå inte densamma. Nackdelen med tidig morgon är att jag blir tvungen att viska alla mantran och det ger inte samma resultat som när jag får tillåtelse att ta i från tårna. Men... hur var det nu(?!); man kan inte få allt och som de flesta av er redan vet får man försöka pussla så gott det går för att få ut mesta möjliga av situationen med småbarn och sovande äkta makar i bakgrunden. ;)