Det pendlar upp och det pendlar ner

I processen mot att bli en mer ödmjuk och medkännande individ kan man faktiskt bli en ganska otrevlig och egofixerad skitstövel.
Det skrämmer mig vissa dagar, när jag sitter här och undrar vad som egentligen händer. Och det gör mig än mer orolig och irriterad. För faktiskt känns det som att det inte finns någon ände på all skit som blossar upp.
Allt verkar ställas på sin spets nu. Jag kämpar med mitt förflutna. Med gamla reaktioner.
Det får mig att glömma att andas. Att glömma bort att det enda som finns är NU.
Men... så tänker jag att det får lov att vara så här ett tag. Om jag tillåter allt att vara som det är (eller kramar mina skuggsidor som Debbie Ford skulle sagt). Ja då släpper demonerna taget förr eller senare. Även i det bedrövliga och hemska finns något litet ynkligt som behöver få en stund uppmärksamhet och kanske en stor kram.
Jag tror att det här med det nya jobbet skrämmer mig mer än något annat just nu. Just för att det än så länge är något okänt. Men det behöver inte betyda att jag tappar bort vare sig mig själv eller yogan. Jag har redskap inom mig som står redo att bistå mig närhelst jag behöver. Därför är jag så tacksam över de dagliga påminnelser som haglar över mig i allt från bloggar till böcker och affirmationskort. Tack alla ni som finns där och muntrar upp i mörkret. ♥