Nedkopplad

Jag läser Susan Maushart's bok Nedkopplad. Den handlar om hur hon och hennes familj (bestående av tre tonårsbarn) under ett halvår ställer undan datorer, smartphones, iPods och all annan "onödig" teknik.
Jag skrattar igenkännande och suger åt mig väldigt mycket av det som står i boken. Har själv märkt hur mycket lugnare både jag och W blivit sedan jag dragit ned på användandet av både dator och iPhone den senaste tiden. Ja, det är faktiskt skrämmande hur broende man kan bli, speciellt vad gäller sistnämnda. Och speciellt om man väntar på mail eller liknande. (Jag har stängt av pushfunktionen eftersom jag blir stressad när det piper hela tiden, men i gengäld har jag konstant gått och kollat telefonen.)
Jag tänker på hur en del flerbarnsfamiljer har det. Varje barn har egen tv, tv-spel, stereo och laptop i sitt rum. De har dessutom ofta varsin smartphone. Behövs det verkligen? Kan man inte samsas om tekniken? Vänta tålmodigt på sin tur någon? Och behöver en 9-åring verkligen en smartphone?!
Kanske börjar jag låta som en trist gammal moraltant men jag vägrar låta mig, och framför allt min son, bli så beroende av tekniken.
Jag läser att en del barn får magproblem, lider av nervositet och får svårt att sova om de under några dagar måste klara sig utan sin mobiltelefon. Vart är världen på väg då?
Och vad gäller att passa tider. Förr kom de flesta av oss i tid till ett möte och klarade oss utmärkt med bara en fast hemtelefon. Idag kommer många av oss alltid 10 min för sent eftersom vi ju alltid kan skicka ett sms till den vi ska möta att vi blir sena. Inte en tanke på att vi stjäl den andra personens tid. Det hör inte heller till ovanligheterna att vi surfar, mailar eller sms:ar medan vi fikar med vår vän heller. Ibland när jag ser mig omkring när jag sitter på café så skäms jag. Vi träffas för att krama våra smartphones istället för att umgås.
För många kommer sig stressen vi upplever i vårt liv av att vi ständigt gör oss tillgängliga. Men vad innebär det egentligen om vi låter någon vänta? Vad gör det om vi inte svarar på våra 35 inlägg på Facebook just i denna stund?! Jo troligen skulle vi njuta av ögonblicket istället. Kanske t o m att tiden stannar till en stund. Och jag skulle gissa att en del av oss sover bättre om natten. Våra vänner lär sig förhoppningsvis, i sinom tid, att vi inte är tillgänliga enbart för deras skull dygnet runt. Och blir vi övergivna eller "bortglömda". Ja då var det troligen ingen riktiga vänner ändå.
Jag kan inte släppa de här tankarna och jag vet att jag med jämna mellanrum upprepar mig angående detta men jag gör det bara för att jag aldrig ska glömma mina egna principer. Det får inte bli att man köper en mobiltelefon till sitt barn för att få slut på tjatet. Eller för att alla andra har en.
Naturligtvis ska jag inte göra en tvångsflytt ut i skogen (även om jag själv skulle trivas där) utan el och isolera oss från samhället, men jag tror på vanligt sunt förnuft. Jag tror på det jag ser när tekniken legat på sparlåga och när jag märker hur gladare vi blir allihop.

Den här veckan har gett möjlighet till många sådana här tankar. Tankar på vad det egentligen är som är viktigt i livet. Och som jag skrev i en statusuppdatering på Facebook igår (harkel) så har det här varit den bästa veckan jag haft på länge. Heldagar med lilleman. Pyssel och lek. Vila och kramar. Här och nu! Ja som jag njutit av att få gosa med honom nu innan allvaret börjar på riktigt. Inte för att jag inte kan göra det sedan men så många sådana här heldagar lär det inte bli på ett tag. Det har verkligen fått mig att ruskas till liv och inse att medan jag googlar saker till förbannelse så går jag miste av uppväxten av det finaste jag har. Vad kan vara så viktigt att veta att det inte kan vänta till en annan dag? Vad kan vara så viktigt att söka efter att jag inte hinner lyssna på alla de nya ord vår lille kille lärt sig?
Jag tänker sänka tempot drastiskt. Och jag tänker vara mer offline. Mest för att jag behöver det med tanke på jobbet. Men jag gör det även för familjelivets skull. För närvaron skull. För vår lyckas skull. Att göra ingenting behöver inte betyda att man har tråkigt. Det är snarare där man finner ny inspiration.

Jag har yogat ganska sporadiskt. Dock varje dag denna veckan. Har delat upp det och gjort kriyan innan frukost och meditationen innan lunch. W har varit med och suttit i mitt knä och ibland försökt härma mina rörelser. Kan man bli annat än berörd så säg?!
Och igår tog jag äntligen mod till mig och tog fram de två förpackningar med intensivtoning som stått i skåpet sedan i våras. Nu är jag inte blondin längre utan röd(brun)hårig. Borde gjort det tidigare. Det ger hela mig mer färg.
Även om jag inte är ett fan av kemikalier längre så blundar jag lite för det denna gång för det var för en god sak. En liten uppmuntran i mörkret. Jag har trots allt slutat använda så mycket annat miljöovänligt att jag kan gå ur detta med rent samvete.
Men nu ska jag inte svamla mer. Jag har stört litens ro tillräckligt. Snart kommer N hem och då blir det lunch och sedan långhelg. Familjemys. För hela slanten!

En härlig allhelgonahelg önskar jag er allihop!

Bilden är självklart lånad från nätet.