Stor omställning

Det är en stor omställning att gå från att vara hemma hela dagarna till att jobba och vara hemifrån minst 10 timmar om dagen.
Det är en stor omställning att gå från att kunna göra min yoga närhelst jag vill och kan till att ha max 15 min på morgonen alt. att göra min kriya och meditation på kvällen efter middag, lek och nattning. Då klockan är runt nio på kvällen och det är en timma kvar till läggdags.

Det är dessutom en stor omställning att gå från att i lugn och ro leva och andas yoga 24 timmar/dygn till att stressa runt som en skållad råtta om dagarna, där folk hela tiden drar i en och kräver att jag ska göra en massa saker. Fullkomligt slutkörd när jag kommer hem och inte ens där vilar jag helt från jobbet.
Jag klagar inte, det gör jag absolut inte. Jag trivs och njuter av att äntligen behövas till annat än att bara vara mamma och hemmafru. Att äntligen bli en någorlunda social varelse igen. Ändå är det svårt att nonchalera sorgen i mitt hjärta. Sorgen som finns där för att det oundvikligen blir en alltför stor omställning för att jag ska kunna upphålla närheten till yogan på det vis jag gjorde när jag var hemma. Det är omöjligt att inte förändras. Att saker händer med en när man inte har tiden till det man älskar att göra.
Visst känner jag att jag hanterar stress på ett annat sätt idag men jag är fortfarande inte stresstålig, inte det minsta. Det kommer jag heller aldrig att bli. Och jag märker förstås att allt det jag gått igenom under det senaste året stärkt mig. Men panikångesten har kommit tillbaka. Det skrämmer mig. Det skrämmer mig för att jag vet att den triggas och kommer att bli värre av alla krav jag har på mig. Att prata inför grupp, att köra bil (som jag inte gjort på över 3 år), att hela tiden vara representitiv inför kunden, att vara på alla ställen samtidigt och att göra saker jag aldrig gjort tidigare. Jag vet att jag kan men det är svårt att bara ställa om sig i en handvändning när det var över tre år sedan jag arbetade senast (och över tio år sedan jag hade en ledande postion).
Med detta vill jag säga att jag beundrar alla er som har ett heltidsarbete och ändå får ihop tiden till yogan, utan att känna stress över att tiden inte räcker till. Jag beundrar er som fortfarande förblir samma lugna och "andliga" människa som förut. Kanske kommer det en tid då jag kommer över den här första tidens övermäktiga situation. Då jag anpassat mig efter arbetssituationen, lärt mig mina arbetsuppgifter utantill och känner att jag hanterar och är bra på det jag gör och känner mig respekterad av kunden. Men just idag präglas jag av rädslan att komma vilse i ett stort stormigt hav. Och just därför förstår ni säkert varför tiden inte kommer att räcka till att skriva här speciellt ofta under den första och mest häktiska tiden. Idag måste jag prioritera familjen. Varje dag förundras jag över hur mycket som hänt med W under de timmar jag varit borta. Jag saknar honom så mycket under dagarna att jag inte vill gå miste om de ynka få timmar vi får tillsammans innan han ska nattas. Kanske är det även så att jag inte har så mycket av intresse (för er) att skriva om heller då det som händer i mitt liv för stunden inte är så yogiskt intressant.
Vi "ses" när vi ses helt enkelt men ni ska veta att jag saknar er alla. Och även om jag inte skriver hos er så ofta försöker jag ändå att hinna med att läsa era inlägg för att få inspirationen jag så väl behöver nu.
Varma kramar till er mina fina vänner!

Bilden är lånad från nätet.