God fortsättning

Jag hoppas att ni alla fick en fin nyårsafton och en härlig början på det nya året! Ser fram emot ett nytt spännande 2013. :)

Skulle varit på jobbet men eftersom jag sitter här och skriver nu blev det uppenbarligen inte som planerat.
Började må illa på nyårsnatten och blev naturligtvis väldigt orolig med tanke på min fobi (för det jag inte ens vill nämna med ord). Det blev lite bättre under dagen igår men har ändå kommit och gått lite i vågor.
Imorse kom första sjukanmälan. På busshållplatsen nummer två. Min medarbetare hade tagit sig dit men fick vända p g a illamående. Det fick även mitt eget illamående att stegras. När jag satt på bussen kom en tredje sjukanmälan. Inget konstigt med det kanske. Folk blir sjuka titt som tätt men det har varit så mycket sådant redan från första början. Till slut blir det för mycket (hög sjukfrånvaro (telefoner som ringer tidigt på morgonen) har förresten alltid varit en av de saker som triggar min stress som värst). Och just idag väckte det något som nästan fick det att svartna för ögonen på mig. Illamåendet vällde över mig. Jag fick ursäkta mig för min medarbetare jag brukar ha sällskap med. Blev tvungen att gå av bussen.
Efter några djupa andetag i den friska luften blev det lite bättre och med darrig röst ringde jag min chef och sjukanmälde mig. Tog sedan en lång promenad hem och funderade en del på vägen.
Mitt illamående är förstås inget elakt virus. Det är bara ännu ett tecken på utbrändhet. Någonstans visste jag att detta skulle ske förr eller senare, att jag inte ens skulle ta mig igenom uppsägningstiden utan att behöva sjukskriva mig. Det krävs inte mycket för att jag ska få panik och bryta ihop nu. Och snart måste jag nog börja skriva post it-lappar för att komma ihåg att kamma mig innan jag går ut (om jag nu ens ser dem i allt detta virrvarr).
Jag har fortfarande svårt att fatta hur detta kunnat ske, på så kort tid. Samtidigt vet jag ju att jag varit utsatt för stress länge (om än på ett annat plan). Bara att bli mamma blev en rejäl omställning. Och sedan oron för att inte hitta jobb. Man kanske inte tänker på det som stressmoment men jag har känt närheten av väggen bara av detta. Går man sedan från 0-100 i en handknäppning så kommer insikten av vad man inte klarar av som en ganska hård käftsmäll.
Men nu ska jag inte sitta och älta detta i en evighet. Jag har fått en läkartid om en vecka. Fram tills dess ska jag vara hemma och vila upp mig. Jag ska ta det lugnt, göra kriyan jag har i läxa och ge mig själv mycket reiki. Liten ska även få bli hämtad tidigare på dagis och få en massa gostid med sin mamma. ♥

På ett annat plan - bortom elände, svarta tankegångar och stress - börjar jag närma mig yogan igen. Den har naturligtvis varit med hela tiden men jag ser något skulle kunna vara början till en ljusning. Jag känner varje morgon hur välgörande meditationen (Ek Ong Kar) är. Hur jag finner lugnet både under meditationen och en stund efteråt. Det påminner mig om hur viktigt det är att verkligen följa sitt hjärta. Att aldrig gå över sina egna gränser. Att alltid lyssna inåt. Jag glömde det ofta förr men nu har jag en pakt med mig själv att jag aldrig någonsin ska göra något som skadar mig själv. Märker jag att något sådant håller på att ske ska jag skyndamt dra mig ur det som får mig att må dåligt. Någon kanske ser det som en svaghet - att ge upp alltför lätt - men jag ser det inte längre så. Jag accepterar att jag är känslig. Både för stress och för större förändringar. Det är tufft att vara så begränsad, men vad tjänar det till att försöka pressa sig själv över sina egna gränser?! Inte blir det bättre i alla fall.
Jag är på ruta 0 igen fast kanske är det inte enbart negativt. Kanske är en helt ny början (en helt ny grund?) istället något bra, även om kroppen fått sig en del törnar som måste läkas längs med vägen. Och så här på det nya årets andra dag väljer jag faktiskt att se det som något positivt.