Ibland är inte förutsättningarna de rätta

... eller för att sätta bättre ord på det; en olycka kommer sällan ensam.
Natten till i fredags så stökades det under en lång stund i vår säng. Jag undrade vad det var frågan om tills ljudet kom. Hade anat vad som var på gång innan. Mitt eget nervösa illamående. Det var dags för lilleman att bli magsjuk för första gången. Sov inte en blund på hela natten.
Han mådde bra hela fredagen men började kräkas igen på natten till lördagen. Ännu en sömnlös natt. Lördagmorgonen började sedan som fredagen med en kille som mådde bra. Sedan ropade N plötsligt från vardagsrummet. På golvet hade vår lille kille trillat ihop med kramper. Jag fick panik och fumlade med telefonen för att slå 112. Under tiden blev han alldeles blå. Det var inte lång stund men kändes som en evighet. N bar omkring på W för att hålla honom vaken (han "försvann" emellanåt). Ambulansen kom på nolltid och vi åkte iväg till sjukhuset. På plats undersöktes han av en barnläkare som efter en stund skickade oss till ett eget rum där W fick dricka något mot illamående och efter det fick han vätskeersättning. Läget stabiliserades ganska fort. (Tyckte dock synd om liten som var jättetörstig men som bara fick dricka 10 ml var 10:e minut.)
Vi var nog där i nästan 4 timmar innan vi till slut blev hämtade av min svärfar. W hade slocknat, helt slut efter dagens upplevelser. På kvällen mådde han bra igen.
Under natten till igår var jag fortfarande orolig för att somna av rädsla att liten skulle börja må dåligt igen. Jag mådde illa och vaknade flera gånger. Tänkte att det var ytterligare några panikångstattacker för ja, ett antal sådana dök upp under de här dagarna. (Det är inte många som förstår hur stor min fobi för att kräkas är.) På morgonen kände jag i magen att något inte stod rätt till. Trodde att det skulle skett tidigare men nu var det till slut min tur att bli magsjuk. Tack & lov (peppar peppar kanske jag ska säga) så hörde dock någon min bön och jag har sluppit det som skrämmer mig mest. Fast frågan är om inte mitt illamående under ångestattackerna varit minst lika illa ändå. Och det skrämmer mig ganska mycket att panikångesten kommit tillbaka efter alla år. Jag trodde att yogan skulle vara mig till hjälp mot detta. Fast kanske är det bara ännu en påminnelse om hur skör jag kan vara emellanåt och hur viktigt det då är att inte utsättas för sådant som är stressande.
Den här upplevelsen hoppas jag dock att jag aldrig någonsin behöver uppleva igen (syftar till sjukhusincidenten). Jag har nog aldrig varit så rädd som när jag såg min son krampa för att sedan bara försvinna. Det får mig att fundera över vad som egentligen är viktigt här i livet.

Hade det varit för några år sedan skulle jag troligen suttit här nu och beklagat mig över varför allt händer mig. I ärlighetens namn har jag faktiskt tänkt sådana tankar även nu. Allt som hänt från mötet med väggen till rädslan över att förlora sitt eget barn, alla ångestattacker och sömnlösheten har nockat mig helt. Det var förvisso något som låg i luften redan innan allt det här hände. Allt mer negativa tankegångar. Och så ångesten som plötsligt kom tillbaka. En svacka? Eller en depression i full blomning?
Jag har inte haft depressioner på flera år heller. Slutade äta lyckopiller för 6 år sedan. Kanske har serotoninhalterna sänkts igen? Ja jag vet inte alls längre. Det enda jag vet är att jag på något vis måste ta mig upp till toppen igen och få tillbaka livsglädjen. Just nu saknar jag något så litet som att längta efter att läsa mina böcker (dom har legat orörda länge) och att få tillbaka inspirationen till att skriva. Att skriva glädjande och uppmuntrande texter istället för dystra och beklagande sådana. Men mest av allt vill jag få tillbaka orken att gå upp tidigt och göra min yoga. (Den senaste månaden har jag knappt ens utövat yoga i teorin.)
Men trots min svacka (eller hur det nu ska benämnas) känner jag någon slags förhoppning om att det efter allt regn kommer solsken. Jag finner inget svar just nu men när jag ser klarare igen finns det säkert något att lära från allt det här också...