Plan 2013

Var hos läkaren igår. Blev sjukskriven tiden ut, vilket jag förvisso redan visste att jag skulle bli. Lite känns det som en lättnad men oron sitter ändå kvar i kroppen. Vill inte riktigt ge med sig. Hon sa att jag skulle höra av mig igen om panikångesten och oron inte släpper taget om mig.
Jag har stora förhoppningar om att det blir bättre. Men om inte? Ja jag vet inte. Jag vill inte börja äta mediciner igen. Var så lycklig den dagen jag tog min sista tablett. Hade bara ätit en halv under ett års tid. Inte för att jag behövde. Det var bara någon slags trygghet i det. När jag slutade hände ingenting. Den lilla halvan hade bara varit just en "trygghet".
Det har gått sex år sedan dess. Och jag känner att om jag klarat mig i så många år utan medicinering så ska jag inte behöva bli beroende av det nu heller. Jag förlitar mig hellre till yogan. Även om det kommer att ta sin tid så vet jag att jag kommer att läka igen. Men då måste jag också ge mig själv ett löfte; att aldrig mer utsätta mig för sådana här situationer. Även om jag fortfarande inte vet exakt vad jag vill arbeta med så vet jag åtminstone vad jag inte passar för, eller för den delen klarar av. Jag får inte glömma det, hur stor än längtan må vara efter ett stimulerande jobb.

Jag är fortfarande helt såsig i huvudet. Glömmer saker stup i kvarten och är ganska grinig mellan varven. Börjar ändå se ljusare på tillvaron. Små saker och inre påminnelser som får mig att se positivt på framtiden.
Har tänkt att jag ska påbörja ett collage över 2013 i veckan. Med bilder och ord ska jag skapa mitt år helt enligt mina intentioner. Jag tror att det är en bra sak att göra för att nå sina mål. Och nu känns det mer aktuellt än någonsin. Ska jag nå någon vart kan inte allt vara tusen luddiga önskningar som snurrar omkring enbart i tanken. Målen måste tecknad ned och studeras i detalj. Helst dagligen.

Och nu så här i läkningens tider låter jag mig värmas av några ord som en av mina medarbetare yttrade när jag berättade att jag sagt upp mig. "Nej, du får inte sluta! Du är så omtänksam och bryr dig verkligen om oss."  Jag blev tårögd (och blir det fortfarande) över dessa ord för det säger mig att jag åtminstone gjorde något bra för mina anställda. Att det är detta minne som får leva kvar hos dem. Och hos mig.