Häromdagen var jag på väg att skriva om mina härliga framgångar med Gamma Belief Change tekniken. Jag kom mig dock inte för att skriva något. Jag mådde så bra att jag bara av den anledningen inte förmådde mig att finna ord. Dagen efter kraschlandade jag. Trista besked och ett uselt humör på det. Jag vet att det är fullt naturligt men varje gång det händer kan jag inte låta bli att beklaga mig lite över att välmåendet inte får stanna längre än så.
Jag har jobbat hårt med mina övertygelser ska sägas. Kanske för hårt. Att systemet krachar lite efter stora förändringar är inte ovanligt. Att harmonin och lugnet byts ut mot irritation och kort stubin är inte heller något konstigt. Jag känner efter och tror att jag behöver sakta ner tempot lite. Har jag haft 40 år på mig att bygga upp de övertygelser jag har idag så går det inte att förändra dessa på en vecka. Men en av mina akilleshälar är just min otålighet. Allt ska hända nu. Helst igår.
Och så byter jag efter en ingivelse bok, en bok jag redan har börjat läsa men har tagit lite vila ifrån, och där står orden. Orden jag så väl behöver höra nu. Att jag ska sluta kämpa så mycket. Lägga ner striderna mot egot och dess egenheter. Att istället känna kärlek och medkänsla till allt och inte lämna något ute från denna kärlek. Jag kan välja att se mina svackor som lärare. Lärare som kan visa mig hur jag transformerar de destruktiva känslorna till något kreativt istället. Men för att göra detta måste jag möta mörkret med öppna armar. Jag kan inte försöka göra mig av med det och tro att det aldrig mer kommer tillbaka. För nog kommer det tillbaka alltid.
Mitt i allt detta står jag nu. Och jag försöker. För första gången i livet försöker jag på allvar att möta det jag valt att blunda för. Det värker i bröstet. Ja det värker faktiskt både lite här och där. Men det finns naturligtvis ingen återvändo nu. En förändring är oundviklig, precis som smärtan därtill.
"It's wonderful and amazing the ideas we get about what biscuits should taste like,
or what a life should look like.
Compared to what?"
//Edward Espe Brown, Zen teacher
Skickar dig en stor stor Kram
SvaraRadera<3
Tack och kram till dig med! :)
RaderaJag befinner mig ocksa i en vagdal efter en riktig energisurf i slutet av förra veckan. Man hade önskat att man fick stanna där uppe :) Jag tror nog att det bara blev 5 steg tillbaka, men det är retligt det vet jag. Nu skall jag försöka ta mig igenom dagen utan att försöka "kurera" mig med socker. väldigt svart! Kram och ett extra <3 till dig i dag!
SvaraRaderaJa visst är det så. Ibland känns det som att glädjen är så kortvarig. Men vi måste väl helt enkelt lära oss att uppskatta även dalarna.
RaderaHoppas att du klarade dig utan sockerkur. Vet själv hur svårt det är att undvika sockret (säger hon som ätit semlor och bakelser varje dag denna veckan).
Stor KRAM ♥
Känner igen "detdär klafset" kring stövlarna, hur jobbigt det är att få en rörelse framåt när underlaget suger en fast. Sen plötsligt fast mark under fötterna och det rullar på igen. Kram och värme!
SvaraRaderaJa det är otroligt lätt att fastna med stövlarna i geggan. Men jag försöker nu att uppmärksamma dessa stunder lite extra. Någonstans i sörjan måste det ju finnas något att lära. Något man kan uppskatta.
RaderaKramkram
Livet. Som det är. Vi delar det även om det inte känns så. Och det här att allt kommer tillbaka, både det goda och det lite jobbigare - min lärare uttryckte det väldigt kärnfullt en gång - the shit shovelling is never ending. Så ja, det kommer i olika former, ju snabbare man ser det, precis som du gjorde nu, ju snabbare är man ur det. Stor kram och skön helg!
SvaraRaderaHihi ja din lärare uttrycker sig härligt. Och det är ju så sant. Det jag själv behöver förändra är min egen inställning till de där stunderna. Jag kan välja om jag ska gräva ner mig eller om jag ska lära sig något av det. Ju snabbare man lär sig sistnämnda desto lättare blir det att stå ut när det är lite mulet.
RaderaTack för dina ord och trevlig helg till dig med. :)
KRAM!