Oj då... mitt liv lider brist på ens de minsta utmaningar!

Möter ljuset.
Möter mörkret.
Med öppna armar.
Ibland känns det som att jag är nära och ibland så väldigt långt ifrån.
Jag har fortfarande svårt att finna orden. Det är så mycket som pågår i mitt inre. Så många bitar som ska falla på plats. Men jag är på väg och det är det viktigaste.
Jag fortsätter med min yoga, ger mig själv reiki och söker aktivt efter svar. (Eller frågor?)
Precis som en del av er andra har jag börjat känna ett sug efter mer intensiv fysisk träning. Misstänker dock att jag inte kommer till skott riktigt ännu. Vet ju inte exakt vad jag vill göra. Jag har i alla fall börjat promenera mer och lagt in lite solhälsningar innan yogan så att det åtminstone blir en aning svettigt emellanåt.
Mer aktivitet i mitt liv behövs, oavsett om det är träning eller ej. När jag rannsakar mig själv inser jag ju att jag helst stannar hemma hela dagarna. Ibland är det t o m skönt att låta W stanna hemma från dagis för att slippa trilskandet vid påklädning både hemma och vid hämtning. Jag inser att jag alltid varit sådan. Ogillar att ha saker inplanerade och ställer gärna in både det ena och det andra för att slippa besvär. (Jag jag är otroligt bekväm av mig.) När jag nu ser på detta med klarare ögon vet jag också att jag måste göra något åt saken. Jag behöver ta tjuren vid hornen (NU!) och ta mig förbi det jag ser som "jobbigt" (vilket väl är nästan allt nuförtiden). Så länge jag bara sitter hemma kommer jag heller aldrig att höja min stresströskel. I detta stilla lunk kan jag bli stressad bara av att telefonen ringer...
Och för att visa vad jag menar kan jag snabbt beskriva mina dagar.

07:00 Går upp och gör välling till W. Medan han dricker denna gör jag min morgontoalett. Han kommer upp och får hjälp med sin egen påklädning. En stunds trilskande och sedan bär det iväg till dagis runt 07.40.

08:15 Äter frukost och läser utvalda delar av morgontidningen.

08:45 Letar jobb (och fastnar efter det med annat jag inte ska göra ;)

10:00 Dusch följt av yoga och meditation.

12:00 Lunch

12:30 Reiki eller läser

13:40 Hämtar W på dagis.

14:30 Mellanmål med W

15:00 Leker med liten (och försöker även smygsöka jobb under tiden).

16:30 N kommer hem från jobbet. Han leker lite med W och förbereder sedan maten.

18:00 Middag och kanske lite mer lek efter det.

19:00 W lägger sig.

20:00 Läser, tittar på tv eller film.

23:00-23:30 Läggdags

Det känns förtvivlat trist att se mitt dagliga schema så här på papper. Faktiskt känner jag mig lite skamsen. Det är inte vidare mycket variation och om jag blir socialt inkompetent på köpet så är inte det heller något underligt. Och ungefär så här (om än med andra aktiviteter) har mitt liv sett ut under de 3½ år som jag varit hemma. Har jag berättat att jag ofta är rastlös? ;)
Efter en sådan dag har jag som ni förstår inte heller så mycket att prata om just för att det inte händer något alls. Mer än i mitt inre då.
Nej jag är definitivt inte samma modiga utåtriktade tjej, full av (orealistiska) planer, som jag var i tidig ungdom. Drar mig för att göra något alls som skrider över mina trygga gränser och bara att försöka träffa någon för en fika kan ta veckor. (Kanske hade jag med mitt enstöriga liv passat bättre i en grotta?)
Nu är alltså planen att få till ett mer aktivt schema som även innefattar lite mer socialt engagemang och kroppslig aktivitet. Det kommer naturligtvis att ta sin tid (om jag känner mig själv rätt) men samtidigt händer något nu. Något har fått mig att börja vilja göra förändringar och då kommer det också att ske förändringar.
Idag gick jag t ex upp en timma tidigare och kom på att det var ett ganska bra första steg. Jag hann äta frukost innan dagis och kunde ta en promenad efter lämning eftersom jag då hade orken och inte ett blodsocker i botten. Timman jag vinner på att gå upp tidigare ska jag förstås undvika att lägga på att sitta hemma och pilla i naveln. Många bäckar små... som sagt...