Med fötterna stadigt i myllan

Jag känner mig som en människa. Det var ord som kom över mig en dag för någon vecka sedan.
Ja det är väl självklart tänker du nu. Jag är ju trots allt människa. Men faktiskt är det inte så självklart när man (som jag) i stort sett hela sitt liv sökt sig till det andliga. Svävat i det blå. Sökt med blicken mot det högre. Det är så lätt att börja se ner på sig själv, på sin mänsklighet, när man söker efter annat än det som finns här just nu. Man börjar söka efter något man i sanning inte är.
Hela det här nya året har för mig handlat om att landa i mig själv (även om jag inte vetat om det förrän nu). Det är som att jag till slut äntligen klivit ned i kläderna och blivit det jag föddes till att vara -  människa.
Och med de där inledande orden kom även tanken och känslan att vad skönt det faktiskt är att vara människa ändå.

Jag har länge jagat efter den gudomliga inspirationen. Den som ska få igång mitt skrivande igen. Det där skrivandet ni vet när man efteråt tittar på texten och undrar; var det verkligen jag som skrev det där?
Att söka efter det som inte finns här just nu gör att man också glömmer bort att vara här och nu.
Nej, jag skriver inte så där skönt och inspirerande för stunden. Med det där härliga flödet. Men det är ok. Det är okej att känna sig som en vanlig vardaglig människa. Lite trist emellanåt måhända men på något vis har jag ändå kommit dit jag skall. Det jag skriver idag är kanske inte heller så intressant ur ett andligt perspektiv. Men kanske ut ett mänskligt? Vad vet jag.

Jag gillar den här bilden för den beskriver ganska bra det jag försöker få fram här idag. I am, I feel, I do. Det är där jag är nu. I toppen har jag varit och rotat för länge. Utan tryggheten och jordningen från det lägre. Här måste jag nu rota mig ett slag innan jag kan låta hjärtat omfamna allt. (Och hjärtat är sannerligen ett försummat område det med.)

Jag känner en ny tacksamhet bara över att vara människa.

Bilden har jag lånat på nätet.