Nu ska jag för er berätta...

Inte vad en gosse gjorde, utan vad som gjort min frånvaro härifrån så lång.
Först och främst är det inspirationen till att skriva som (tyvärr) varit stendöd länge. Jag har faktiskt aldrig varit med om att ha en sån här lång paus utan att få åtminstone några kreativa tillfällen.
Om ni bara visste vad jag saknar skrivarglöden. Den gudomliga inspirationen. Att bara vara redskapet som får texten att matas fram.

Men allt startade egentligen en tid efter yogaretreatet i somras. Jag fick problem med magen och en massa annat som lätt kunde diagnosticeras som glutenintolerans. Jag bestämde mig för att utesluta gluten en tid för att se vad som hände. Det blev bättre, men pga att jag uteslutit allt gluten en tid så gav testerna jag tog på min vårdcentral negativt utslag. De tyckte att jag trots detta borde ta fler tester, men då jag inte var beredd att börja äta gluten igen och inte heller hade lust att svälja slangar valde jag att inte gå vidare.

Min kostförändring fungerade hyfsat en tid, sedan fick jag trots detta allt som oftast problem med både mage och andra kroppsrelaterade besvär. Jag gick ner ännu mer i vikt och jag började känna mig irriterad över att nyttig kost gjorde föga nytta. (Jag upptäckte även att Chlorella var en av bovarna i dramat, trots att jag åt en sort av hög kvalitet.) Och faktiskt är det väl så att ju mer "rent" man lever desto mer negativt påverkas man om man någon gång slarvar med kosten. Ändå var det just vad jag började göra och fann att jag mådde bättre av att sätta in mer socker/kolhydrater i kosten igen. Jag märkte att jag även kunde äta en pizza, en tårtbit eller en smörgås ibland. Dock gjorde jag misstaget att dagligen äta gluten en period. Jag hade nyligen varit sjuk och trodde att jag var på väg att bli sjuk igen när jag började känna mig febrig och hängig. Termometern gav dock inget utslag men tröttheten hängde med i flera dagar. Några glutenfria dagar följde och sedan åt jag mycket gluten igen och fick ännu starkare symtom. Denna gång fick jag faktiskt feber på riktigt. Då kunde jag förstås inte blunda för sambandet längre. Min kropp vill inte få i sig gluten (eller om det bara är vete?) längre.

Fast det jobbigaste har egentligen varit omställningen, att gå från att göra ingenting, till en heltidssysselsättning. Jag hade trots allt varit hemma i fyra år innan skolan började. Under denna period träffade jag knappt ens andra människor. Jag kände att jag var och nosade på väggen redan tidigt i utbildningen. (Har antagligen varit i närheten långt tidigare. Och troligen är jag där hela tiden och nosar men jag kämpar mig fram på mina sista reservkrafter för att jag bara måste ta mig igenom allt.)
Hemma har jag en liten kille som river tapeterna och som pratar på både in- och utandning dygnets alla vakna timmar. I klassen är vi 36 elever. Så många som får plats i ett klassrum på skolan. På lunchen är vi 300 elever som ska slåss om mindre än 100 sittplatser. (Vid ett tillfälle fick vi faktiskt sitta i en kall stentrappa och äta lunch. Det känns inte riktig ok.) Och ni som känner mig vet vilket stort behov jag har av lugn och att det ska vara tyst omkring mig. Det är ett stressmoment även det, att det aldrig någonsin är tyst. Faktiskt har jag blivit tvungen att ta "ledigt" vissa dagar. Många tror säkert att jag stannat hemma för att plugga på en tenta men jag har helt enkelt behövt tystnaden. Att bara få vara hemma helt ensam. Ingen musik. Inga ljud. Bara lugn, ro och egentid. Och så lite pluggande som möjligt.

Denna termin har även varit full av sjukdom. Både lilleman och jag fick öroninflammation för en tid sedan. Jag hör fortfarande dåligt på vänsterörat efter detta. Efter det har fler förkylningar följt och en kronisk trötthet som förföljt mig länge nu. Var ett tag säker på att jag fått problem med sköldkörteln men trots flera provtagningar är den i toppskick. Tog ännu fler tester för kortisol (misstänkte även binjurarna ett tag) och annat men även de testerna var fina. Ingen näringsbrist. Inga andra konstigheter.
Ibland önskar jag att jag kunde få en simpel diagnos som högt blodtryck. Något man kan ta på och få medicin för. Ända sedan 27-28 års ålder har jag dragits med symtom som ingen tar på allvar. Inte tillräckligt ont för fibromyalgi eller kroniskt trötthetssyndrom. Underförstått får man veta att det "sitter i huvudet". Bullshit! säger jag då.
Ett tag var jag trots det inne på att låta min läkare skriva ut antidepressiv medicin till mig, men lyckades någonstans hitta förståndet igen. Jag vill inte hamna i det träsket igen. Tack & lov ville inte min läkare ge mig sådan medicinering heller eftersom jag har anlag för att få maniska perioder. Idag har jag också förstått att det var den tidigare medicineringen som förstärkte dessa faser.

Det som verkar ha fått alla dessa symtom (tänker främst på förkylningar, "binjureobalans" och liknande) att bryta ut var när jag i samband med att terminen startade började gå till en osteopat. Jag tänkte att det var på tiden. Hade ju planerat att gå ända sedan W föddes pga mina kvarstående besvär efter foglossningen. Det som till slut fick mig att ta tag i saken var dock inte detta, utan att min nacke blivit så sned. Nu är det rak igen men det känns som att olika symtom dyker upp efter varje besök. Och kanske är det så det måste vara. Det sägs ju att det som dyker upp är sådant som bara symtombehandlats tidigare (det är lättare att ta en Panodil än att genomlida febern), men som man aldrig gått på djupet med.
Jag är medveten om att jag skalar av lager efter lager hela tiden men jag trodde aldrig att det jag skulle finna var ett sådant här konstant mörker. Har faktiskt aldrig varit med om en "svacka" med så få ljusglimtar.
Jag tror att alla vi yoginis/yogis går igenom någon period där vi undrar vad vi gett oss in på. Under hösten har jag ofta undrat om det är värt det. Var det inte bättre när jag var ovetande, åt och drack onyttigt och bara hade en del vanliga svackor emellanåt? Är det inte bättre att vara som alla andra (nej, vet du vad!) och blunda för allt annat.
Ändå är det för sent nu. Man kan inte byta bana när man redan kommit så här långt in på stigen. Det  är omöjligt. Och det vill jag ju inte heller. Så klart! Men däremot vill jag känna glädje igen. Få ork och energi igen. Domineras av den (för mig) rätta hjärnhalvan igen. Det är läskigt när man själv (och genom test) märker att man plötsligt styrs av vänster hjärnhalva. Vad sjutton hände där?? Spontaniteten är som bortblåst. Jag har blivit stel, rigid, realistisk (nej det har faktiskt aldrig varit mitt element förut), placerar saker i fack och har blivit jättetrist som människa. Kreativiteten är (som sagt och säkert märks också) stendöd och inget känns ens kul längre. Jag styrs maniskt av mitt kontrollbehov. Var sak på sin plats. Inte konstigt om man springer in i väggen.
Men faktiskt tror jag att det lite grann också beror på obalans. Innan jag blev gravid var det mycket galej & tjohej och för lite av det andra. Det mår ingen bra av i längden. Efter att vår älskade son kom till världen gick jag in i mammabubblan. Mamma och hushållerska dygnets alla timmar. Tillgänglig jämt och aldrig vara ensam. Och totalt renlevnadsliv. Sistnämnda är väl bra tycker ni förstås och ja det är det väl. Men till en viss gräns. Ibland behöver man släppa lite på skaklarna, speciellt om man blivit så stel som jag. Det behövs en balans helt enkelt. För mig fungerar det inte, och kommer aldrig att fungera, att äta enbart veganmat och aldrig unna mig något annat. Det funkar inte heller att äta kött årets alla dagar. Detsamma gäller sötsaker och alkohol. Sötsaker är dessvärre min last så där blir det nästan alltid obalans men alkoholen kanske jag borde våga röra lite oftare för att klara av att slappna av. Att finna balansen utan att vågskålen tippar över åt endera hållet helt enkelt.  Dock är det något av det svåraste som finns - att finna (och reglera) den ultimata balansen - för oftast vill man något för mycket och då slår det över.

Borde jag skriva något om yogan också kanske? Där går det också sådär. Tröttheten gör att jag ofta unnar mig sovmorgon istället, men jag tänker att det är i sin ordning. Kroppen behöver vilan och jag har varit så disciplinerad under året att jag kan få lov att sakta ner på tempot nu. Kanske är det även vad alla sjukdomstillfällen velat säga till mig, att det är dags för ett vilostadium nu. Bara blicka över allt och satsa mer på kontemplation.
Annat som jag märkt är att det faktiskt inte gör någon som helst skillnad att göra en kriya i 40 dagar mot att göra den i bara 20. Det känns ok att avbryta en kriya efter halva tiden och välja en annan om det överensstämmer mer med vad jag behöver just då.
Vad som händer om jag utför en kriya längre än 40 dagar vet jag dock inte ännu eftersom jag inte haft vare sig tid eller tålamod till det. Kanske är det en utmaning att ta tag i när utbildningen är klar till sommaren?

Ja så här har ni mig nu: trött, oinspirerad, apatisk, stressad inför alla tentor som hänger över mig, sötsugen, tråkig, glad över att jag lyckades skriva hela detta långa inlägg och sist, men inte minst otroligt provocerad av alla träningsfanatiker som försöker överträffa varandra i allt de gör (snälla, sluta logga in på gymmet varje dag och sluta skriva exakt likadana inlägg om träningen vareviga dag, jag vet redan allt tusen ggr om!! Och om nu träningen skapar ett sådant fantastiskt välmående, vadan detta stora bekräftelsebehov??! Mitt recept är enklare - jobba med självkänslan(!) så försvinner behovet att ha loggen full av jubel och hurrarop. ;)
(Sådär ja, nu lyckades jag avslutade det hela med att vara både elak och provokativ. Det märks att jag börjar bli mig själv igen. Kanske borde starta en ny typ av blogg för få lov att spy galla också. ;)
 
SAT NAM och tack för idag! ♥