Den sanna vägen är hjärtats väg

Jag finner ingen inspiration när jag läser bloggar, böcker eller tidningar längre. Jag blir snarare provocerad. Det har uppstår en mättnad. En kraftig mättnad! För det är ju sällan några nyheter. Det står samma sak sida ut och sida in. Egentligen. Och precis den känslan har jag varje gång jag själv skriver här också. "Men herregud, skrev jag inte om exakt samma sak bara några inlägg längre ner??!" Antingen (och oftast) är det bliss eller så är det negativt (ger mig själv en känga).
Kanske beror det på svackan som ännu inte släppt taget. Kanske beror det på den aggression som växt sig starkare i mig för var dag (jag exploderar för minsta lilla). Men faktiskt tror jag att det är något annat. Något som måste få ta plats nu.
Det började ruska om mig på riktigt när jag bestämde mig för att jag bara får logga in på Facebook på fredagar. De första dagarna kliade det lite i fingrarna för visst är det så lätt att bara kika in lite snabbt under en stund av tristess. När dagen D väl var där så kändes det inte alls så spännande längre. Jag svarade på ett mail jag fått, skrev grattis till någon som fyllde år och sedan loggade jag ut. Lättad!
Efter det har det bara blivit mer och mer av de här avoga känslorna för nätet över huvudtaget. När jag fastnar någonstans och har slösat av min dyrbara tid får jag en dålig eftersmak i munnen. Mitt humör blir avsevärt sämre också om jag suttit "över tiden". Jag blir lättirriterad och grinig.

Något händer nu och det måste, som sagt, få hända. Jag tror att jag en längre tid vandrat omkring på den där stigen där man antingen bestämmer sig för att kasta in handduken (jag talar om yogan nu, inget annat) eller så kämpar man vidare. Hittills har jag tappert kämpat på, men gud ska veta att jag varit nära att ge upp nästan varje dag. Jag har förbannat kundaliniyogan (och svikit emellanåt) men jag kommer alltid tillbaka. Jag kommer tillbaka för att jag är nyfiken. För att jag hoppas att dimman vid det här skumma vägskälet släpper snart och visar mig vilken stig jag ska ta härnäst.

Men mitt i allt detta visar sig sanningen för mig. Varje dag.
Jag är inte hjälpt av självhjälpsböcker. Jag är inte hjälpt av bloggar, Facebook eller andra medier. Jag måste fixa det här helt på egen hand. Jag behöver ingen som dunkar mig i ryggen eller skriver uppmuntrande ord. Mitt bekräftelsebehov liksom dog det med i den här härvan.

De senaste dagarna har mitt hjärta börjat värka och likaså klumpen i halsen. Det är här jag måste vara nu. Sanning. Och den finner jag inte här. Kärlek. Nej, den finner jag faktiskt inte här heller. Allt finns ute i verkliga livet. Med familjen. Med vännerna. Ensam med mig själv. Den finns där jag känner ett sant välmående. En inre glädje.

Idag när jag var ute i pulkabacken men lilleman upplevde jag ett sånt där magiskt ögonblick. Vi var ensamma. Det var alldeles stilla. Bara fåglarnas kvitter hördes. Och jag var totalt närvarande. Bara detta lilla fyllde mig med en sådan intensiv glädje att hjärtat slog stilla volter. Det fick mig att önska att jag kunde stanna tiden så att jag för evigt fick uppleva detta tillsammans med min son.


Och faktiskt tror jag att jag fick uppleva detta för att se sanningen. Det jag bett om så länge.
Min plats är inte elektronisk. Att jag dock måste söka jobb är en annan sak. Och det hoppas jag snart är ett minne blott. (Jag vet att jag kommer att ha ett jobb innan hösten gör sitt antågande.)
Mitt hjärta behöver mig för att kunna öppna sig på riktigt och jag är redo att omfamna det och släppa in (och ut) de känslor jag stängt ute i alla år.

 

SAT NAM!

och

VARMA KRAMAR