Hinder

Efter alla motstånd och hinder jag mött (eller rättare sagt skapat) inför höstens utbildning så har nu ett riktigt hinder dykt upp. Ett fysiskt sådant.
Det började någon gång i slutet av april med att jag fick ont i mitt vänstra knä/knäveck när jag satt i klippställningen. Det kändes som att något tog emot, som att knät kämpade för livet för att slita mig ur ställningen. Jag fick mer och mer luta mig åt höger för att stå ut där jag satt.
Efter en tid började jag få ont även i vila, i båda benen. Det känns som att blodkärlen i knävecken stryps åt och det ömmar (dock inte vid beröring). Idag kan jag inte längre sitta på knä och det har naturligtvis gjort mig orolig eftersom klippställningen är en ständigt återkommande ställning inom kundaliniyogan.
Gick till läkaren igår och fick svaret att det är något jag får leva med. Att jag måste undvika att lära ut klippställningen fysiskt och att själv sitta i den. Hur då tänker jag?! Det är ju inte bara i denna ställning man sitter på knä. (Men går jag emot läkarens ordination riskerar jag istället att få proppar i benen.)
Jag mailade min lärare eftersom jag kände mig rådvill inför utbildningen. Hon lugnade mig dock med att det inte är nödvändigt att sitta på knä, att det är många lärare som inte klarar av det och att det går att lära ut ställningen även muntligt om det behövs. Själv kan jag sitta i lätt meditationsställning istället.
Det känns dock inte bra för mig. Jag har ju kunnat sitta i ställningen utan minsta problem under flera månaders daglig yoga och så kommer detta. Det är så många ställningar som utgår från knäsittande att det känns omöjligt att helt utesluta det. Jag kommer att känna mig så begränsad.
Det hade på många vis känts lättare om läkaren sagt att det är något fel på knäskålen, menisken eller ledbanden. Att det går att operera och sedan är det bra. Nu står jag utan diagnos, utan några synliga fel. Man vet inte exakt vad det är men lik förbaskat måste leva med det.
Kanske går det över efter några månaders uteslutande av klippställningen, kanske inte. Men en sak är säker, jag kommer att sakna knäsittandet. Och någonstans innerst inne måste jag ändå låta hoppet få finnas att det en dag blir bättre...