Jag har precis gett mig själv reiki i en timma. För första gången sedan jag gick kursen verkligen kände jag hur energin strömmade från mina händer. (Jag har vid vissa tillfällen trott att jag inte har förågan kvar, att den försvunnit.) Min kropp fullkomligt sög i sig av den läkande energin. Jag somnade till vid ett flertal tillfällen och efteråt var jag så avslappnad att jag knappt ville resa mig upp. Det var otroligt välgörande. Jag förstår inte varför jag inte tar mig tid att göra detta oftare? Speciellt nu när allt varit så tungt och segdraget. Tror att jag måste göra en deal med mig själv, att unna mig detta åtminstone tre gånger i veckan. Det är viktigt eftersom det i stort sett bara är då som jag verkligen slappnar av och är närvarande.
Den senaste tiden har koncentrationen i stort sett enbart legat på föräldraskapet. Vi har en liten kille som numera sällan somnar innan 21 på kvällarna. Man skulle tro att han sover längre då men det är precis tvärtom. Senast 6 vaknar han och tvingar oss att gå upp. Det krävs aktivitet dygnets alla vakna timmar. Det trilskas och varje gång vi ska hem blir det gallskrik i trapphuset hela vägen upp till tredje våningen. Ska jag in på toa, ska lilleman in på toa. Ska jag in i sovrummet, ska han in i sovrummet. Får han inte ett kex skriker han tills han får ett. (Hur var det nu med våra regler här hemma?!)
Trots att jag vet att vi inte är ensamma om att ha det så här tär det på krafterna. Jag får aldrig riktigt någon egen tid för mig själv. Jag och N får aldrig någon egen kvalitetstid för när väl W somnat så är vi så trötta att ögonen går i kors. Vi är trötta, sura och griniga de ynka 1-2 timmar vi får vara ensamma. Vissa dagar undrar jag hur jag ska orka. Ifall jag inte kommer att gå sönder på riktigt snart. Det var ingen som talade om att det är så tufft att vara förälder. Man hör bara allt positivt och om hur alla andra barn sover så bra om nätterna och hur fint de sitter vid bordet på restaurangen. Medan vi, ja vi vågar snart inte gå ut längre för att det blir sådant kaos oavsett om vi är på café, restaurang eller lekplatsen.
Jag undrar ofta ifall det är mig det är fel på. Om det är jag som en en totalt misslyckad mamma. Att jag genom mitt eviga nej-sägande, ilska och irritation skapat denna omedgörliga son. Någon sa till mig en gång när W trilskades som värst; "jag förstår inte hur du klarar av att vara så lugn". Jag blev förvånad att någon kunde uppfatta mig som lugn men svarade att det ser nog bara ut så på ytan. Inombords är det full storm. Och ungefär så har det känts dagligen den senaste tiden. Jag är rädd att det aldrig kommer att ta slut, att det aldrig lugnar ner sig. Frågar du mig idag ifall vi ska skaffa fler barn kommer jag att svara "är du fullkomligt från vetet?!"
Jag verkar vara den enda som känner så här, åtminstone som pratar högt om det, och det får mig att känna mig ännu mer usel. Att jag borde kämpa bättre. Men jag orkar helt enkelt inte. Att få lufta mina bekymmer hjälper mig på många vis. (Kanske hjälper det någon annan också, att få läsa om det?)
Det ÄR tufft att vara förälder på samma vis som det är så förbaskat underbart!
Ja, jag visste väl det att jag inte var ensam.
SvaraRaderaMina pojkar är nu 10 och 8 år men jag minns hur jag gick i väggen av trötthet då när de var små.
Irritation och ilska var dagligt bröd.
Men du det går över och barn behöver nej.
Medan jag skrev det här diskuterade jag med mina busar om att spela wii eller inte...vi har kommit in i ett annat skede.
Kram
Jag kan tänka mig att det varit tufft för dig med två pojkar så nära inpå. Förstår därför att det måste kännas skönt nu när de är lite äldre och ni kan göra en massa skoj tillsammans. :) Sedan har förvisso var ålder sin fas men allt blir åtminstone lättare när barnen börjar prata och kan göra sig helt förstådda. När trotset och gränstestandet lättar lite.
RaderaHoppas att du står ut i värmen! :)
Kram
Först blir jag förvånad, kan man ge sig själv reiki, det visste jag inte. Men det låter underbart när jag läser det.
SvaraRaderaNär det gäller det här med att vara förälder så måste man hitta sina gränser. Och det är ok. Man är inte dålig eller fel för att man säger nej. Tvärtom. Min erfarenhet som mamma men även utifrån att jag arbetat med barn och ungdomar med olika problematik är att gränser skapar trygghet. Och då inte för snäva gränser naturligtvis, men det tror jag du är långtifrån. Barn är viktiga. Men alla är viktiga i en familj. Och du, ingen är perfekt. Alla tampas med olika svårigheter och utmaningar. Och vi delar det mesta. Även om vi inte tror det.
Stor kram!
Jodå, man kan ge sig själv reiki. :) Det är även vad läraren rekommenderade oss att göra varje dag. Helst både morgon och kväll. För att underhålla sig själv och sin kropp. Och att få in en rutin innan man börjar behandla andra.
RaderaDet var jag noga med i början men sedan tappade jag disciplinen någn gång under början av min graviditet (när jag behövde reikin som mest egentligen). Nu har det blivit ytterst sporadiskt men jag känner nu att jag kanske borde utnyttja reikin de dagar yogan går på sparlåga. För att vila och samla kraft & energi till nya friska tag.
Jag vet ju innerst inne att jag inte är en dålig förälder. Vår son får kärlek och uppmärksamhet i mängder. Men det är de dagarna när man bara är sur och småskäller mest hela tiden som man känner sig ganska usel. När nej:en börjar komma på rutin även för de mest triviala saker. Då känner man sig inte så kul som mamma.
Tack för dina ord! Det är skönt att få lite uppmuntran så att jag kan ta mig i kragen och se allt för vad det är. ;)
Kram