Våga ha tråkigt

Jag har blivit påmind om detta ganska ofta den senaste tiden. Ja alltså hur uttråkad jag blir stup i kvarten. Min kriya är tråkig. Meditationen har blivit trist den med. Jag lessnar fort på det mesta jag gör. Nina skrev om att koppla på autopiloten och så är det ofta för mig. Jag gör mina övningar men är sällan helt närvarande. När man nött in en kriya går den på rutin till slut och ger möjlighet till funderingar på jobbsituation, vad man ska göra när man är klar, vilken kriya som ska bli nästa val osv. När jag senare under dagen sätter mig i fåtöljen blir jag uttråkad, får panik och måste antingen läsa en bok eller irra runt och försöka påbörja något projekt (som jag aldrig avslutar). Jag fixar inte riktigt att möta det tråkiga. Jag flyr hellre.
Jag har känt mig uttråkad och rastlös hela livet. Jag blev hindrad från att hitta på saker när jag var barn eftersom min mamma aldrig orkade göra något med mig. På den tiden hade jag i och för sig lättare att sysselsätta mig med något givande men jag blev ofta sittande stirrande in i en vägg. (Som bekant behöver barn ofta hjälp med att komma igång med sysselsättningar men eftersom sådant uteblev fick väl väggen duga). Jag gör det än idag och det väcker en otäck känsla i mig varje gång. Det kryper i hela kroppen men jag förmår inte ruska av mig känslan. Du är uttråkad viskar mina inre demoner och hånskrattar. Och vem vet, kanske letar jag fortfarande efter någon som kan sysselsätta mig? Mitt inre barn existerar i högsta grad någonstans där inne.
Nu när jag blivit så påmind om vad som pågår har jag bestämt mig för att försöka ta tjuren vid hornen och undersöka vad som är så farligt med att ha tråkigt. Varför jag inte bara kan koppla av och ta det med ro. Världen går ju inte direkt under för att jag sitter still och har tråkigt. (Fast man vet ju i och för sig aldrig... ;)

Bilden har jag hittat på nätet.