Kämpar du för det du tror på?

När jag gör min yoga på morgonen så tänker jag på hur sällan man är närvarande. Hur sällan jag är närvarande. När jag yogar, städar, duschar... Jag tror ibland att jag är det men dagar som idag förstår jag att det är jag inte alls. Långt ifrån. När jag ligger där på min matta och känner solen värma min kind. Min sons hand som nuddar min när han leker bredvid. Grannen som hostar där nere. Jag känner det halsonda som än så länge bara är väldigt subtilt. Andas. Vad finns där mer? Tappar bort mig en stund men hittar tillbaka igen. Sedan glömmer jag bort att vara där. Så som man brukar. Som jag brukar.
Jag kämpar idag för att bli medveten om mina känslor. Att uppleva dem fullt ut. I total närvaro. Uppleva för att inte drunkna i dem. För att jag ska sluta upp med att reagera automatiskt utan att ens veta varför jag reagerade. Sluta att brusa upp och börja gapa när det kanske hade räckt med att betrakta ilskan som blossade upp. Visst låter det lätt? Det är inte lätt. Vissa dagar är det det. Men oftast inte. De dagarna när allt bara flyter på. När jag är sådär himlastormande lycklig, då är det lätt. Men det svänger om igen. Fort, fort, fort! Även om jag idag har medvetandet med mig så går det trögt. Orkeslöst. W har blivit förkyld. Den är i nära antågande hos mig med. Min kropp drar ut på det som vanligt.
Det finns så mycket i mig som vill ut. Känslor, tårar och annat hittar små luckor att sippra ut i då och då. Men det finns mer. Så otroligt mycket mer. Det är något där inne som hela tiden försöker pocka på min uppmärksamhet. Det gör mig rastlös. Orolig. Jag söker förtvivlat efter ett svar men ju mer jag letar desto längre ifrån det kommer jag. Kanske måste jag stirra en stund till på frågan - vilken sanning är min sanning? Vad är det jag är beredd att leva och dö för? (I sann Kirkegaardanda.)
Jag tror att modet fattas mig fortfarande. Min spontanitet är inte heller som den en gång var (det är jag förvisso glad för). Men kanske måste jag börja öva på att kasta mig ut i det farliga okända igen. Ingen kommer ju att tacka mig för att jag levde ett trist tillbakadraget liv (hela tiden trånande efter den stora visionen) bara för att jag inte vågade ta chanser och inte vågade kämpa för det jag vill och tror på. (Silverfatat står väldigt sällan och väntar utanför ens dörr.)

Gör du det du vill göra? Har du vågat hoppa ut utan skyddsnät för att få det liv du i hjärtat eftertraktar?