Möten som väcker insikt

I förrgår mötte jag och W en man som satt på sin rollator längs med vägen i närheten. Han letade förtvivlat efter hörsnäckan till sin hörapparat. Den hade trillat i backen och verkade försvunnen. Efter många om och men hittade jag den och då förklarade han att han satt där för att han mådde dåligt. Han bad mig att hjälpa honom att ringa en ambulans. Jag hjälpte honom naturligtvis och stod även kvar där med honom och väntade på ambulansen. Det tog säkert 40 min innan bilen kom men det var trevligt att ägna denna stund åt att lyssna på berättelser ifrån den 91-åriga mannens liv.
Mina tankar efter det gick till stor del åt oro för den här vänliga mannen. Eftersom jag visste vart han bodde (vi är nästan grannar) la jag igår en lapp i hans brevlåda med krya-på-hälsningar från mig och W.
På kvällen igår ringde det på vår dörr och utanför stod ett blombud med en blomma med tackkort från mannen. Jag blev alldeles tårögd av denna gest men mest för att jag blev så glad åt att allt gått bra och att han fått komma hem från sjukhuset.

Vad jag vill med denna text är att beskriva hur underbar den känslan är, när man hjälper en annan människa. När man gör det enbart från hjärtat utan tanke på egen vinning. Hur äkta den glädjen är!
Jag vet inte vad det är med just den här mannen. Jag skulle naturligtvis hjälpt vem det än var där på vägen men jag blev djupt berörd av den här människan. Många äldre har den påverkan på mig, speciellt när det liksom "klaffar". När jag funderar djupare på saken så tror jag att det kan ha att göra med saknaden efter min morfar. Mina tankar och mitt dåliga samvete över att jag inte var med honom hans sista tid. Att jag aldrig följde med mamma och tog farväl efter hans död när jag hade chansen. Men jag var upptagen med mitt destruktiva leverne. Jag stängde av. Klarade inte av att ta itu med det då. Det var både egoistiskt och fegt.
Idag känner jag att jag börjar bearbeta detta på riktigt. Äntligen kan jag tillåta tårarna att komma. Jag var inte mig själv då för 10 år sedan. Det är dags att förlåta. Tiden kan inte spolas tillbaka.
Någonstans i en intilliggande dimension talar min morfar med mig och viskar att jag kan gå vidare nu. Han finns alltid med mig och ibland talar han med mig genom någon annan. Jag får alla möjligheter att visa den medkänsla jag inte klarade av att visa då. Tack kära morfar!
Och jag hoppas att jag möter den vänlige mannen många fler gånger här i kvarteren.

Bilden har jag lånat på nätet.