Om att vara den man är tillsammans med andra som inte är som man själv är

Jag blev sugen på att läsa fler av Elaine N. Aron's böcker vilket resulterade i The Highly Sensitive Person in Love. Jag tilltalades dock inte av det jag läste förrän jag kom ungefär halvvägs in i boken. Där stod en hel del träffande saker som t o m fick mig att skratta högt vid ett par tillfällen. Ämnet var problem som kan uppstå i en relation mellan en person som är högkänslig och en som inte är det.
Det som roade mig mest var att det stod att det inte går att tala med en icke högkänslig i volym 1-2, alltså den volym som vi högkänsliga ofta brukar använda. Den andre hör inte vilket resulterar i att vi höjer volymen till 10 vilket får oss att låta både irriterade och kritiska. Att det var roligt är för att det är precis så har vi det här hemma jämt. Jag pratar, N hör inte och jag inte bara låter irriterad utan jag blir irriterad också när jag hela tiden måste upprepa mig. Och när jag tänker efter så har det alltid varit så här. Med vissa personer. Inte alla.
Jag har trott att det är mig och min röst det är fel på. Har försökt med röstpedagogik och liknande. Jag har även oroat mig för hur jag ska klara av att hålla lektioner. Tänk om ingen hör vad jag säger? Dock kvarstår faktum. Jag kan inte tala högre eller tydligare än vad jag gör (för då låter jag ansträngd och helt hispig). Min röst håller helt enkelt inte för mer volym än vad som kommer naturligt.
De som är som jag hör vad jag säger, men vissa gör det inte. Lite lustigt är det faktiskt. Fast även en lättnad för plötsligt kan jag acceptera mitt dilemma. Det är inte alls något fel, vare sig på mig eller min röst. Jag är bara inte gjord för att tala som en fullfjädrad militär.

I boken tar hon tar även upp svårigheterna med att en av parterna hela tiden är överstimulerad medan den andre inte är det. Problemen som kan uppstå i samband med detta. Antingen att den ena får för mycket omkring sig eller att den andra kanske får för lite stimulans. Jag ska dock inte tråka ut er genom ta upp allt här. Det var bara så intressant. Och ännu en gång blev jag så medveten om saker som borde varit självklara tidigare, fast som ändå ignorerats under alla år. Nu när jag vet att jag är högkänslig, när jag fått en medvetenhet kring just detta, har det blivit enklare för mig att känna efter och veta vad som är rätt för mig att göra i denna stund. Problemen med olikheter kommer naturligtvis fortfarande att kvarstå, precis som gräl och heta diskussioner som poppar upp med jämna mellanrum. Men då är det ändå bra att veta varför jag reagerar som jag gör. Tidigare har jag blivit förbannad, ledsen, förvirrad, osäker och illamående utan att alltid förstå varför. Jag har kanske missat att jag haft så fullt upp omkring mig hela dagen att jag blivit överstimulerad. Inte konstigt om jag även överreagerar för minsta lilla på kvällen då.
Det är när man inte alls är medveten om vad som sker i ens relationer som de kan bli destruktiva. Man upprepar sig gång på gång utan att förstå bakgrunden till det. Idag kan jag dämpa mina reaktioner innan de går överstyr om jag bara stannar till en stund och lyssnar. Känner efter. Kanske får jag ta en time out idag och spara diskussionen till imorgon.
Låter simpelt eller hur?! Det är det faktiskt inte alltid.

Nu när fler och fler bitar börjar falla på plats börjar jag även förstå varför det troligen vore nästintill "olämpligt" för mig att skaffa fler barn. När man är så skör och blir så lätt irriterad, inte tål höga ljud och mycket rörelse omkring sig, ja då blir man ganska lätt ett offer för sina reaktioner. Visst kan man påverka sitt temperament men det är stor skillnad på att mota bort starka reaktioner under några timmar på en full lekplats mot att göra det dygnets alla timmar med två hyperaktiva barn.
Jag kämpar tillräckligt idag för att inte bryta ihop under de överaktiva dagar som W inte är på dagis. Jag kämpar för att bli bättre på att välja mina strider och att inte bli galen varje gång han spiller ut tre liter vatten över soffan och mattan eller river ut varenda bok i bokhyllan. Det finns bättre tillfällen att bli arg men det är inte lätt när man inte har så stora energireserver utan bara längtar efter att få sitta ner 10 minuter i tystnad. Ibland önskar jag att han vore mer som mig. Lugn och stillsam. Fast samtidigt hade det ju inte varit mycket till utmaning då, inte sant?! ;)
Man ska aldrig säga aldrig men jag tror att jag börjar bli tillfreds med tanken på att det räcker gott och väl med den underbara kille vi redan har. Bättre att vara en bra mamma till honom än en usel till två barn. W lär mig så mycket om mig själv (bara genom att han har den personlighet han har) och jag vill så gärna få återgälda detta genom att vara närvarande och finnas till hands bara för honom.