... and the pure light within you guide your way on.

Något har satt igång en process i mig. Det var under intervjun förra veckan som arbetsgivaren (på tal om skillnaden i våra yrkesroller) sa; "jag är helt annorlunda för jag fokuserar på de mänskliga relationerna snarare än detaljerna, ser till att dessa fungerar som de ska och att alla trivs".
Först tog jag det personligt. Menar hon att jag inte klarar av detta bara för att jag har en annan typ av yrkesroll?! Sedan tänkte jag att det naturligtvis inte var menat så utan att det enbart handlade om olikheten i våra yrkesroller samt våra respektive arbetsuppgifter.
Detta har ändå blivit något som etsat sig fast och jag förstår nu varför jag tog åt mig. Det träffade min akilleshäl eftersom jag vet att jag inte är så bra på det här med releationer. Istället är jag och har alltid varit en person som vårdar materiella saker. Inte så att jag är materialist men jag har helt enkelt lättare att ta hand om saker än människor. Ett exempel på detta är ett litet blomskott som lilleman fick med sig hem från förskolan innan sommaruppehållet. Jag har tillsammans med honom vattnat denna blomma hela sommaren. Inte en dag har jag glömt att ge den vatten. Minns att jag var livrädd att den skulle dö medan vi var i Varberg men den klarade sig och i förra veckan slog den vackra solrosen äntligen ut.
Det finns många fler exempel men gemensamt för alla är att jag känner ett ansvar för att ta hand om blommorna som finns (att ingen river ner dem), att leksaker och andra prylar måste plockas undan stup i kvarten, att jag måste skriva ner viktiga saker som ska göras så jag inte glömmer något osv.
Mitt i allt mitt rännande efter materiell perfektion glömmer jag att vårda mina mänskliga relationer. Jag blir irriterad när någon stör mig i mitt "vårdande" av de här sakerna/detaljerna för jag känner ett ansvar för att de blir utförda NU. Var sak måste vara på sin plats... för annars... Ja annars måste jag antagligen möta det där jag inte vågar möta. Jag har kommit att inse att det är ett fullkomligt kaos i mitt inre. Alla dessa känslor som slåss om uppmärksamhet. Det är så mycket att jag inte längre vet vad det handlar om eller hur jag ska handskas med det. Varför är det annars så jobbigt att bara sitta still och leka med W en stund? Att vara i nuet utan att göra tusen andra saker samtidigt.
Jag kan berätta att min empati och medkänsla är under all kritik när det gäller mina närmsta. När orosmolnen hopar sig stänger jag av. Jag blir kall och faktiskt ganska elak. (Jag minns att någon en gång sa att "du kan bli så mörk att du nästan skrämmer livet ur mig".) Troligen är det min skyddsmekanik för att jag ska slippa visa mig sårbar. Jag stänger in mitt hjärta i en stålbur och slänger bort nyckeln.
Men trots att det är jobbigt att möta detta, mina mindre angenäma sidor, så känns det ändå som en framgång att ha kommit till denna insikt. Jag kan nu ta tag i saken och börja leta efter en metod som en gång för alla kan rasera den ointagliga mur som stängt in alla mina medmänskliga känslor.

De senaste dagarna har jag känt ett starkt tryck kring mitt hjärtchakra. Detta tryck har blivit starkare och intensivare när vi bråkat här hemma. Det påminner mig om hur mycket sorg som finns i mitt hjärta. Sorg som behöver förlösas. (Och säkert även en hel del glädje.)
Under min yoga har jag blivit medveten om alla tecken som tyder på att jag nu måste lägga fokus på hjärtchakrat. Jag tror att jag börjar bli redo för en av mina största utmaningar och det är naturligtvis även den "metod" jag skrev om i stycket här ovan. Det är dags att hitta nyckeln till mitt hjärtas fängelse.
I denna process är jag så tacksam för det osynliga stöd jag hela tiden har med mig. Allt jag behöver kommer till mig. Det är jag medveten om nu eftersom jag är mer uppmärksam än tidigare.
En bok som länge legat oläst och bortglömd i bokhyllan - Munken som sålde sin ferrari av Robin Sharma - ville igår på ett vänligt men bestämt vis bli uppmärksammad. Och just då blev boken så självklar. Jag fastnade så i texten att jag nästan inte ville gå och lägga mig. Det står inget nytt ( i den heller) men ibland kan det vara att något skriver på ett vis som gör att man blir mer uppmärksam. Eller så är man helt enkelt bara mer mottaglig (och kanske speciellt om man även bett om hjälp i sitt sökande). Det som etsade sig fast i mitt minne var "motsatstänkandet" - när en oönskad tanke dyker upp ersätts den med en mer positiv tanke. Inget konstigt och om detta står att läsa i ett stort antal böcker men jag kände en iver över att få börja med detta nu. På riktigt denna gång. Jag provade i morse efter att jag lämnat W på dagis. Blev medveten om mina dömande tankar som hittade flera mål att attackera och gjorde helt enkelt som jag "blev tillsagd". Jag bytte bort mina dömande tankar mot uppmuntrande istället. Det gjorde att jag kände mig lite upplyft mitt i all trötthet och sorgsenhet.
Kanske att jag inte borde skriva om det då återfallen lär dugga tätt när jag återigen "glömmer", men jag menar ju faktiskt allvar denna gång. Det känns rätt och om jag bestämmer mig för att lyckas så ska jag göra det. Tid kommer det att ta men en början i liten skala är alltid något.