Första kurshelgen

Jag har haft en helt underbar yogahelg. Det var roligt att få träffa min lärare igen och lika roligt att få träffa alla fina kurskamrater.
Tyvärr blir nog detta en ganska trist sammanfattning av helgen för som jag sa till en tjej på kursen igår är jag helt ordlös. Det har hänt och händer så mycket i mig men det går helt enkelt inte att sätta ord på det.
Idag är jag framför allt TRÖTT. Ändå skulle jag vara disciplinerad imorse och gå upp vid 6 för att göra min kriya och meditation som jag fått i hemuppgift. Tro nu inte att jag fick det önskade lugnet genom att gå upp en timma tidigare. Nej en liten kille ville hålla mamma sällskap genom att gnälla sig igenom hela mitt yogapass inkl. meditationen. Det här är nu inget konstigt men när man haft en sådan intensiv helg så går man in i sin lilla bubbla och när man kastas tillbaka till verkligheten så blir det faktiskt lite av en chock. Man är väldigt sårbar just då och har man inte sovit så mycket på det blir stubinen ganska kort. (Jag var ingen rolig mamma idag men hoppas att en liten kille någonstans förstår ändå.)

Det som rört sig i mina tankar under hela helgen (och som jag även skrev i ett tidigare inlägg) är att jag är så otroligt glad att jag fått det här året på mig att förbereda mig. Hade jag inte fått denna förberedelse så skulle upplevelserna blivit alldeles för intensiva. Att gå från att ha isolerat sig ensam hemma till att kastas ut i en stor lokal med 40 kurskamrater. Det är stort för en ensamvarg som ogillar folksamlingar.
Jag tycker fortfarande att det är jobbigt att sitta i ring och presentera sig men i lördags märkte jag hur jag istället för att koncentrera mig på vad jag själv skulle säga nu kunde släppa det och fokusera på vad var och en av de andra berättade. Det är ett stort framsteg för mig.
Under dagen gjorde vi även en hälsningsmeditation med mantra Ad Guray Nameh där vi gick runt i ring och hälsade på varandra med olika rörelser och gester. Vi tittade varandra djupt i ögonen, log och skrattade emellanåt där vi stakade oss i matrat. Det var en otroligt fin upplevelse. Men hade det varit för ett år sedan är jag inte säker på att jag hade fixat detta med att titta någon i ögonen och vara så "intim" med en annan människa. Jag hade inte haft något skydd alls då och skulle antagligen varit slutkörd både mentalt och fysiskt efter övningen. Det var intensivt nu med men nu upplevde jag det vackra i stunden och för första gången efter en sådan upplevelse hade jag god aptit vid lunchen. När det blivit för mycket brukar jag mest sitta och peta i maten men nu kunde jag äta trots en fullsatt restaurang och aktiv socialisering vid matbordet. Ännu ett framsteg alltså och fler lär det bli.

Paus

Allt har varit toppen på utbildningen men en del saker berörde mig mer än annat. Förutom hälsningsmeditationen och mantrasång & dans var bl a gårdagens gongbad en underbar upplevelse. Jag rös i hela kroppen och översköljdes av intensiva känslor. Tyvärr blev det bara en väldigt kort stund men det gav mersmak. Vår lärare har lovat att det blir mer ljud från gongen längre fram och jag längtar redan. Fast mest längtar jag till nästa kurstillfälle, som tack & lov är redan om 3 veckor.

Jag har inte så mycket mer att tillägga idag utan ska gå tillbaka in i min lilla bubbla och vila i den fram tills jag ska hämta liten på dagis. Bara en sista sak och det är den lättnad jag känner över att utbildningen här i Göteborg är så tillåtande. Här finns inga krav. Ingen stränghet. Inget turbankrav. De som vill bär vita kläder. Inget är sagt om morgonens kalla dusch. Jag bär ett eget ansvar men det är under frihet. Det enda som "krävs" av oss som elever är att vi ska vara vänliga mot varandra och att aldrig låta något bli utesluten ur gruppen. Det känns fint även om jag tycker att det är en självklarhet.

Om Shanti Om