I lördags hade vi ett tredje kalas för lilleman med bara vänner. Vi fikade, roades åt barnen som lekte och W fick fina presenter.
Tårtan
Glad kille i ny pyjamas
Igår tog vi en långpromenad i det underbara höstvädret. W fick leka och äta mer tårta. Och det bästa - titta på filmen (Bilar) som han fick i födelsedagspresent. Den lär går varm här hemma för den här killen fullkomligt älskar bilar.
Nu är det måndag igen och i mitt huvud spinner jag vidare på sådant jag började tänka på redan under helgen.
Något av detta rör barnuppfostran och hur olika vi verkar fostra pojkar och flickor. Detta gäller naturligtvis inte alla men i de specifika fall som jag tänker på nu verkar många flickor fostras till att bli "fina flickor" som sitter snällt och uppför sig korrekt. Att slåss är tabu och man säger förlåt om man trampat någon på en tå. I mina ögon behandlas en del flickor som små porslinsfigurer av sina föräldrar. De ska aktas för allt farligt (och det verkar inte vara mycket som inte är farligt).
Pojkar däremot är i allmänhet lite stökigare av naturen. De härjar runt och välter hela rum i sin framfart. De får lov att springa i t-shirt på hösten och utan mössa och vantar på vintern utan att någon bryr sig. Detta accepteras oftast eftersom pojkar är pojkar. Men nu när vår lille kille börjat slåss så smått märker jag att toleransen inte alltid är den bästa från alla håll. Han vill ju inget illa utan söker kontakt och testar gränser. Det kan bli en väldig krock, speciellt när han leker med andra flickor för där är toleransen för knuffar väldigt låg. Både blickar och tillsägelser markerar tydligt att det han gör inte är normalt. Trots att detta är vare sig onormalt eller speciellt ovanligt. Visst är detta lite svårt även för mig att acceptera vissa dagar men jag blir faktiskt uppriktigt ledsen över denna bristande tolerans för något som hör barnens uppväxt till.
Jag har många gånger suttit och funderat över hur jag själv skulle betett mig om vi fått en flicka istället fär en pojke och jag kan helt ärligt säga att det inte skulle blivit någon nämnvärd skillnad. Kanske för att jag själv alltid varit något av en pojkflicka och aldrig varit i någon riktig "prinsessfas". Men även för att jag inte anser att något kön är tåligare eller omtåligare än det andra könet. Att vi är olika av naturen, javisst! Men det är trots allt vi som föräldrar som bidrar till hur det ser ut. T ex att det ska toktröstas om en flicka snubblat på en tröskel medan en kille bara får en klapp på axeln om han trillat ner från ett träd. Det är även vi som är med och påverkar hur det ser ut i klädbutikerna. Där flickavdelningarna är fullproppade med rosa glittriga kläder och pojkarnas avdelningar bara får ett litet utbud av gråa, svarta och andra mörka kläder.
Jag kanske ska tala om att detta inte är någon feministisk propaganda (inget fel i det förvisso). Tycker bara att det är tråkigt att det är på det här viset (även om jag, som sagt, absolut inte försöker dra alla över en kant).
Varför kan vi inte möta våra barn på individnivå istället för att fokusera på vilket kön de har?! Det skulle ju i slutändan lösa upp de roller vi får med oss ut i vuxenlivet.
Hur tänker du?
Det är dock inte slut där för det finns mer som rört sig i mina tankar. Det är något jag berört förut men som har blivit högst aktuellt igen - relationer.
När vi dammar av våra inre avslöjar sig sanningen tids nog. Inte bara hos oss själva utan vi märker det även hos andra. Människor vi tror att vi känner visar nu sitt rätta ansikte. Det har naturligtvis funnits där hela tiden men illusionernas dimma har hindrat oss från att se det. Nu blir det så påtagligt att det nästan är otäckt.
Denna gång är det nästan tyngre än när jag skrev om det sist. Troligen för att jag arbetar med medkänslan nu. Det blir så påtagligt när jag möter människor som inte har denna förmåga. Där finns bara kyla. Stelhet. Inte det minsta av det andliga. Och det smittar. Åh som det smittar. OM jag inte är uppmärksam. OM jag inte är medveten om ATT jag påverkas. Och uppmärksam måste jag vara, för att ta mig igenom denna fas. För att inte trilla ner från stegen igen.
I den här fasen tror jag dessutom att det är extremt viktigt att välja sina relationer noggrannt. Kanske att det spelar mindre roll i framtiden, när medkänslan blivit en del av en själv. Men innan dess kan det vara ack så kritiskt att befatta sig med någon som dödar både inspiration och kreativitet.
Hur har du hanterat detta i ditt liv?
Jag tror att man alltid måste arbeta med sin medkänsla och sina relationer. Det är färskvara även om man blir varse en mängd beteenden. Att sedan leva det fullt ut som man vill, ja det är ju själva kruxet :) Men steg ett är att bli medveten och sedan att jobba vidare. Alla människor behöver det tror jag. Helt enkelt.
SvaraRaderaNär det gäller killar,tjejer, tror jag att man ser det väldigt tydligt när ens barn är litet och oavsett vilket kön det har så slås man av det likriktade och ibland nästan farsartade sätt att se på barn som finns runtom. Vi har två flickor och en kille. Alla tre har älskat rosa i en viss ålder. Tjejerna var väldigt prinsessinriktade vid 4-5 års ålder. Fast det betyder ju inte att de inte fick leka som vanligt, även om de hade valt en rosa volangklänning :)Vår son har varit en känslig romantiker, aldrig varit inblandad i ett slagsmål (han är 22 år idag). Det kanske låter märkligt men han har bara tagit emot slag när han började på dagis. Det gick så långt att vi fick lära honom att säga stopp och att "ta bort" andra från sig. Så det här som du nu själv skriver om att det är bara normalt och vanligt med puttandet och slagsmålet har ingen av dem använt sig av. Faktiskt. Själv har jag jobbat med barn och ungdomar en del och nej, det är inte typiskt för barn att de ska slåss. En del gör det, andra inte. Men som du säger så accepteras det mer om det är en kille. När mina flickor varit klädda i svart har alla trott att de är pojkar. Tror det finns där hela tiden, vår vilja av att sätta människor i fack. Du undrar hur du skulle varit om du fick en flicka, ja varför skulle du vara annorlunda? Man är den man är tänker jag och vill att ens barn ska bli självständiga, anständiga människor som även andra gillar, inte bara föräldrarna. Kram!
Tack Annika för dina ord! Det är alltid lika roligt att höra andras åsikter. :)
RaderaJag tror att jag kanske behöver klargöra lite i det jag skrev om killar/tjejer. Men först vill jag säga att jag tycker inte alls att det är märkligt att er son aldrig varit inblandad i ett slagsmål. Det finns (tack & lov ;) lugna pojkar också. :) Det jag menade var alltså inte att ALLA pojkar slåss och att det ska respekteras som naturligt och att det inte är något man ska göra ngt åt. Naturligtvis säger vi till på skarpen om han puttar på någon annan. Och självklart klargör vi väldigt tydligt att man aldrig ska slåss eller på något vis vara elak mot någon annan. Han vet detta. Han är även högst medveten om att han kan få uppmärksamhet genom att göra just det man inte får. Han testar våra gränser helt enkelt. Och det är det jag menar att det inte är något konstigt med. Det är ju för övrigt något som även flickor gör. (Alla barn har olika sätt att testa gränser på.) Vad jag syftade till var att det gör mig ledsen när folk vill ha det till att detta är något onormalt och att det är vår son det är "fel" på. Här har jag tack & lov fått rätt mycket stöd från alla dem jag lärt känna som också har pojkar och som nu är i samma situation som vi. Åtmintone 80% av pojkarna verkar slåss, bitas eller är utåtagerande på ett eller annat vis (speciellt de med småsyskon... och det finns såklart en del flickor som gör likadant också). I många fall kan det säkert vara ett problem men när jag tittar på vår lille kille som faktiskt är ganska lugn i det flesta sammanhang så är jag inte orolig för att det skulle vara något som blir ett problem framöver. Det är en fas som går över i sinom tid. Fortsätter det däremot upp i äldre åldrar så bör man kanske fundera över om något inte är som det ska tänker jag. Men är man två år vet man ännu inte bättre än att ibland göra saker som inte är brukligt för oss vuxna.
Kanske är det så simpelt att det är hur vi behandlar och ser på våra barn som sedan gör att de blir "stökiga pojkar" eller "fina flickor". Det är nog något vi alla behöver bli bättre på.
Och som du skriver - varför skulle jag vara annorlunda mot en flicka?! Det skulle jag som sagt inte. Men det är ganska vanligt att pappor till flickor blir mer än lovligt överbeskyddande jämfört med hur de varit mot sin söner. Och det är dessa fall jag tänker mig när jag skrev texten. :)
Tack igen för att du delar med dig!
KRAM!
Märks att vi är engagerade eftersom vi skriver så långa kommentarer :) och ja, jag förstod att du menade så och man kan inte kräva för mycket av en tvååring, det är helt klart :) Jag tror det är precis som du säger, att han vill ha kontakt. Sedan är det trist att en del flickor blir så styrda och skrämda. Jag tycker faktiskt det är så, en del är rädda för allt fast de är födda fria... Sorgligt, men genom att uppmärksamma det hela kan man se det tänker jag. Kram tillbaka!
RaderaHihi ja visst är det så. ;)
RaderaFast ibland eldar jag kanske upp mig lite för mycket. Kände det förut och fick nästan lite ångest över att ha lagt ut inlägget. Och det får mig att tänka på det jag skrev hos dig, att jag behöver lära mig att vara lite mer tolerant. Inte bara mot trångsynthet utan på alla områden. Och det är ju vad jag försöker öva på nu i arbetet med medkänslan.
Ännu en stor kram till dig!
Han ser ändå ut som en riktigt going din lilla kille! Jag undrar om jag kan få din emailadress? Om så kan du skicka din till min som är k99caan@hotmail.com Jag kommer till Gbg om ett par veckor och om du vill och har tid så skulle jag bli superglad om vi kunde ta en liten fika i hop. Kram
SvaraRaderaVisst gör han. ;)
RaderaSkoj att du kommer hit! Mailar med en gång så du får mailadress m.m. :)
Kram