Jämmer & elände

Lite skrivs det med glimten i ögat eftersom jag vet att jag så småningom kommer att kunna skratta åt det. Men på det stora hela beskriver det skrivandets stund och denna helgen ganska bra.

Denna yogahelg blev inte på långa vägar lika lycksalig som gången innan. Efter att ha varit ganska trött och ur balans ett bra tag blev jag denna lördag väckt, en timma innan klockan skulle ringa, av att det började spraka i lillemans blöja. Nej tänkte jag! Nej, nej, nej! Inte detta! Inte denna helg!
Efter några vändor med blöjbyten kom vi ändå fram till att det troligen bara var magen som börjat fungera som den ska efter en tids intag av laktulos.
När det blev min tur att göra mig klar var det min mens som sa goddag (fem dagar för sent denna gång) och jag kände även att halsen började svida.
In i duschen, snabb flytande vitaminfrukost och så iväg.
Vid spårvagnshållplatsen började magen knorra illavarslande, vilket naturligtvis väckte min oro igen. När jag sedan satt på spårvagnen kom även ett intensivt illamående över mig och jag kände hur paniken växte i mig. Inte nu, inte nu, snälla inte nu! Jag försökte sluta ögonen och djupandas, men allt bara snurrade. Illamående kom och gick i vågor. Jag bestämde mig för att klara av att sitta kvar på vagnen fram till hållplatsen innan jag skulle av. Där skulle jag gå av och känna efter om en promenad med frisk luft blir till hjälp eller om jag måste vända och åka hem igen. (O)turligt nog hoppade även en av mina yoginivänner av samma hållplats. Hon hittar inte så bra i staden och trodde att det var där man skulle hoppa av eftersom hon såg mig göra det. Det är en jättetrevlig tjej som pratar mycket och det fick naturligtvis paniken att stiga ännu mer när illamåendet kom över mig igen och det kändes som att benen skulle ge vika för varje steg jag tog. Men jag bet ihop. Vi pratade hela vägen och framme vid lokalen mådde jag faktiskt lite bättre. När jag var ombytt och klar och satt på min mjuka matta var illamåendet nästan helt borta. Och först då slog det mig; jag hade fått en panikångstattack. Rädslan för att bli magsjuk hade väckt så mycket ångest i mig att jag fick likadana symtom.
Jag tackade tjejen senare för att hon "räddat" mig. Ja för hade hon inte hoppat av där så är jag säker på att jag hade hoppat på första bästa spårvagn och åkt hem igen i paniken jag kände.
Man kan kanske tycka att jag borde förstått vad det var som hände där på spårvagnen, men faktum är att det var så många år sedan jag fick en panikattack att jag nästan glömt bort hur det känns. Och att koppla det till magen var lättare eftersom W var lite dålig på morgonen. Sedan ska även tilläggas att symtomen har hållit i sig under helgen. Inte så starkt som där på morgonen men magen har definitivt varit ur balans och är det fortfarande. Halsontet kommer och går. Och tröttheten ska vi inte tala om. Detta tog hårt på mig och ännu en gång måste jag uttrycka min tacksamhet över att jag inte hade något mer "måste" denna måndag än att lämna och hämta liten på dagis.

Helgens tema var andningsövningar. Mycket eldandning alltså. Och blödning på det. Ni förstår att det inte kunde kommit olämpligare. I vår nya utrensande kriya är det dessutom mycket arbete med magen så jag fick hoppa över ganska mycket denna gång. En del var jag dock tvungen att testa och det kändes i hela kroppen efteråt, att det egentligen inte var så bra. (Jag börjar allt mer förstå det här med vikten av vila under mensens första dagar.)
Det var i alla fall jätteroligt att få träffa alla igen och helgen har absolut gett mig mycket men denna gång blir det tyvärr inte fem stjärnor i personliga upplevelser. Det satte processen som pågår i min kropp nu stopp för. Helt ärligt känns det som att tiden spolats tillbaka till 1999-2002. På den tid när jag hemsöktes av panikångestattacker, negativitet, ilska och depressioner större delen av tiden. Jag trodde mig ha bearbetat detta ganska bra eftersom jag skrev väldigt mycket på den tiden, men något är det väl som jag måste uppleva igen för att kunna släppa taget.
En sak som kan ha väckt allt till liv igen är jobbet jag nu väntar på svar om. Jag blev kallad på ytterligare en intervju förra veckan. Detta för att tjänsten nu avancerat till gruppchef. Att jag har kompetensen står det inte minsta tvekan om. Men (och detta men är ganska stort) jag har fortfarande ett ganska färskt minne från när jag var det senast (och då var rollen ändå inte fullt så ansvarsfull som den kommer att vara nu). Det var under tiden som arbetsledare som jag brakade käpprätt in i väggen. Och det är efter dessa turer som jag inte längre hanterar stress. Med detta i bagaget kanske ni förstår att min oro väcks på nytt. Att vara ansvarig för andra, inför en stor kund och för att allt flyter på ÄR stressigt. Jobbet innebär dessutom att jag måste gå upp vid 4 på morgonen (mitt i natten snarare!). Inte för att göra min älskade yoga utan för att jag måste vara på plats senast 06.00. (Att gå upp innan 6 är kritiskt för mig då det är en magiskt gräns för mitt välbefinnade på något vis.) Och att sedan börja jobba heltid direkt efter att ha varit hemma i över tre år. Lämna liten på dagis 9 timmar/dag istället för 5. Det skär i bröstet. Ja jag väcker nästan utmattningen till liv igen bara genom att reflektera över för och nackdelar.
Ändå kan jag inte säga nej till ett jobb jag så väl behöver. (Och nog sjutton skulle jag bli arg om det inte blir jag som får det.) Jag har så svårt att inte se allt svart just nu. Jag dras motvilligt in gamla tankegångar igen. Men någonstans kan jag ändå inte låta bli att tänka att jag inte skulle fått komma på intervjun om det inte var rätt. Om det inte är något jag behöver? Kanske behöver jag utmaningen? Att gå ut och bevisa att jag är en annan människa idag.
Har jag inte en tryggare grund nu, med min dagliga yoga i bagaget? Har jag inte lärt mig att använda andningen bättre nu, än då för över tio år sedan?
Samtidigt är det som skrämmer mig mest att jag ska tappa yogan på vägen. Jag är trots allt ingen kvällsyogamänniska. Tiden på dygnet passar mig inte alls. Och yogar jag innan läggdags blir även sömnen rubbad eftersom jag inte blir trött av yogan. Hur ska jag då få det att gå ihop?!
Det här är ju egentligen inte för era ögon heller. Inte är det skoj att läsa om mina slagsmål med gamla demoner. Dessutom är det i slutändan bara jag som kan fatta ett beslut också. Det kan ingen annan göra åt mig.
Jag får svar på onsdag. Måtte mitt sanna jag vara med mig och hjälpa mig att finna svaret jag söker innan dess. Jag bugar ödmjukt inför det som är större än mitt ego.