Rubriklöst

Ibland har jag kanske lite underliga förväntningar på saker & ting. Jag läser om andras upplevelser från sina respektive yogalärarutbildningar och tänker genast att jag också kommer att sväva runt på moln i några dagar efteråt. Tyvärr har jag inte haft mycket för detta. Istället jag har fått acceptera att dessa förväntningar är något orealistiska. Det går inte att stirra sig blind på andra för alla är unika.
Jag har inte alls haft en guldkantad tillvaro den senaste veckan. Snarare tvärtom. Lite känns det som en tillbakagång. Fast det är inte helt sant heller. Jag känner ju att någon hänt och fortfarande händer. Och när glädjen väl brutit ut så gör den det på ett helt annat vis. Den är mer äkta. Mer från hjärtat.
Men på det stora hela har jag i ärlighetens namn haft lust att fly från allt. Jag har tänkt att hade jag haft pengar och inte haft en liten son att tänka på så skulle jag dragit iväg till Indien (eller vart som helst) och sållat mig till en gemenskap där förståelse finns. Där jag får vara i det tillståndet jag är i utan att någon bryr sig. Där acceptans finns för det som sker i ett sinne under utveckling.
Det har uppstått många konflikter, jag har känt mig livrädd och tänkt att nu förstör jag ta mig sjutton allting! Den gråa trista vardagen har attackerat mig från alla håll och nästan fått mig att tappa andan då jag inte vet hur jag ska hantera den. Jag har förstökt stänga av på samma vis som jag alltid gjort men det går inte. Jag kan inte smita från saker & ting längre. Det kastas rätt upp i ansiktet på mig. Jag känner verklighetens andedräkt i min nacke. Idag känns den inte så vänlig.
Jag är irriterad mest hela tiden. Irriterad över att det inte blev som jag trott. Irriterad (och ledsen) över att känna mig ensam i detta stora. Irriterad över att vara irriterad.

Jag känner mer och mer hur jag påverkas av maten. Framför allt den mat jag inte borde fylla min kropp med. Allt börjar få ett samband. Men trots att jag vet slarvar jag fortfarande. Dock är medveten något bra för jag vet att jag är på väg åt rätt håll. Och innan man släpper taget måste man få tillåtelse att hänga kvar ännu ett litet tag. Få säga adjö till det gamla invanda. Detta gäller förstås inte bara maten.
Kanske är det där rädslorna dyker upp. Att man i den stora förändringen ska förlora sådant man tycker om, är van vid och inte vill mista. Att det ska bli så stora kontraster att man inte vågar släppa taget. Fast när jag tänker efter behöver inte att släppa taget betyda att något förloras. Kanske att man istället vinner det på nytt. Det man "förlorar" är det man inte har behov av längre. Tvångstankar, kontrollbehov, hävdelsebehov, "jag, mig & mitt-tänkandet" etc. Med tiden tror jag att allt detta blir en ganska naturlig process. Men när allt snurrar så vet man inte vare sig in eller ut och det kan faktiskt vara lite otäckt emellanåt.
Ja så här är jag nu. I ett enda stort kaos. I väntan på nästa fördjupade kontakt med själen.