Tonglen och medkänsla

Jag läser Den tibetanska livs- och dödsboken nu. (Detta tack vare ett inlägg hos Annika. Är så tacksam för boktipset!)
Den första delen Livet var av någon anledning inte lika tilltalande som när jag igår kom in på del 2 - Döden. Döden har sällan skrämt mig. Åtminstone inte vad gäller min egen död. Men när jag läser börjar vissa bitar falla på plats och naturligtvis finns det något rörande ämnet som skrämmer mig. Jag har fortfarande trådar som binder mig vid saker och människor. Jag kan fortfarande bli väldigt osäker inför hur jag ska bemöta andra som sörjer. Hur jag ska bemöta ilska. Hur jag ska släppa taget om vissa saker.
Det var när jag kom till kapitlet medkänsla och hur man arbetar med tonglen (jag hittade en sida som förklarar vad detta är här) som mitt intresse väcktes på riktigt. Först och främst för att jag kände igen tekniken från en av mina favoritböcker - How Yoga Works. (Jag påbörjade faktiskt min praktik med detta i samband med att jag läste den boken men sedan rann det av någon anledning ut i sanden.) Det fick mig även att inse att det måste finnas en mening med att jag fick läsa detta just nu. Och detta fick något i mig att brinna lite extra. Ni kanske kommer ihåg vad mitt spirituella namn betyder?!
"... kind, loving and compassionate Princess of God."
Medkänsla. Ett stort ord med en ganska viktig innebörd. Och något som långt ifrån alla vet den sanna betydelsen av.
Här har jag suttit på min ego-piedestal så länge jag kan minnas. Det vore ren idioti att inte börja öva på att tjäna andra istället för mig själv nu. Mitt gamla solkiga karma behöver helas. Och jag tror att tiden är kommen nu. Det är en naturlig process.
Jag är fortfarande lite trög, både kroppsligt och mentalt, men jag känner mig definitivt inspirerad till att börja arbeta med tonglen från djupet av mitt hjärtat.