Jag är trött idag. Riktigt trött. Dels för att jag varit på utbildning hela helgen och dels för att liten smittat mig med förkylningsbasilusker. Blir inte förvånad. Är såklart extra mottaglig för virusinfektioner nu under rådande omständighetern samt att den kroppsliga rensningen under helgen säkert ökat på mottagligheten lite extra.
Denna helg har handlat om österländsk anatomi och chakrasystemet. Inget direkt nytt på kartan. Jag har studerat chakrasystemet under flera års tid. Ja så mycket att det nästan blivit löjligt. Intressant var det ändå och det har väckt många tankar.
Idag vill jag helst inte lägga så stort fokus på chakrasystemet. Har haft alltför lätt att sitta hemma och analysera mina obalanser och relatera dem till olika chakran. "Jaha där har vi mitt kontrollbehov. Motsatsen till lek och spontanitet alltså. Då måste det ju vara en obalans i swadhisthana." Eller så har jag plockat fram pendeln och pendlat över mina chakrat för att få bevis för mina teorier. När jag så ställt min "diagnos" har det (till förbannelse) experimenterats med färger, stenar, meditationer, mantran osv (med mer eller mindre lyckade resultat).
Ändå kan jag inte undgå att bli inspirerad igen. Våra chakran är trots allt inte helt oväsentliga. Chakrasystemet fyller en funktion vad gäller våra sjukdomar och obalanser. Vårt välmående resp vår ohälsa.
Sambanden finns där hela tiden.
Idag känner jag mig dock lite mer avslappnat till det hela. Jag behöver inte sätta mig och googla fram svar på frågor eller leta efter böcker i bokhyllan. Faktiskt behöver det inte vara mer komplicerat än att sätta sig ned i stillhet en stund och lyssna inåt. Med tålamod och närvaro kommer svaren i sinom tid. Och där behöver jag inte veta att ajna chakra är indigoblått eller att rotchakrat står för vår grundtrygghet. Det spelar inte alls någon roll. Längre. Och jag känner mig tillfreds med detta.
Under helgen fick vi också veta att det snart börjar bli dags för egna yogapass. I april ska vi påbörja det hela. 20 min var där en enkel kriya (max 4 övn.) samt avslappning och en kortare meditation ska ingå.
Och där kom den till slut - rädslan. Paniken!! Precis som i skolbänken när läraren säger att det börjar dra ihop sig mot muntlig redovisning. Ändå har jag varit relativt avslappnad till detta. Fram till dess att jag fick tillbaka mina panikångstattacker igen. Nu är jag livrädd att utbildningen ska bli en enda lång ångestladdad period där nervositeten stiger mer och mer för varje gång, fram tills dess att det är min tur. Ja så mycket att jag inte kan koncentrera mig på det väsentliga.
När jag anmälde mig till utbildningen hade jag som mål att bli yogalärare och var så stolt för att jag vågade. Idag är jag inte alls lika säker längre. Jag har omvärderat mitt mål till att detta enbart är något jag gör för mig själv. För att bredda mina kunskaper. För att må bättre.
Hur jag än vrider och vänder på det kommer jag aldrig att bli någon talare. Jag kommer inte plötsligt att börja älska att sitta på en scen och instruera 40 elever i kundaliniyoga.
När jag säger detta kommer alla klyschor. "Jo men du kommer att fixa det. Du kan ju göra elevpasset i en mindre grupp på sommarretreatet." Eller "Det är bara 20 min och inte så farligt." Men nej, så enkelt är det inte. För en komplicerad människa som mig. Samtidigt vet jag att ingen kan tvinga mig att undervisa om jag inte vill. Men när kommentarer kommer som att vi nog måste testa på egen undervisning i vår grupp i alla fall. Det ingår ju liksom i paketet. Ja då blir jag så ledsen för ingen verkar förstå mitt dilemma. Det här handlar ju inte bara om vanlig nervositet. Den här ångesten förstör mitt liv. Och just nu är jag rädd för att den kommer att besudla det jag brinner för. Yogan.
Trots att jag någonstans accepterar mitt ställningtagande kan jag ändå inte låta bli att känna mig hopplös. Ja att jag aldrig någonsin verkar komma över min scenskräck. Att hur jag än försöker så finns det ingen yoga eller mental träning i världen som är mig till hjälp här och att jag får leva med faktum att ingen någonsin kommer att få upp mig på en scen.
Eller är det helt enkelt så att försöker jag för dåligt? Affirmerar fel? Har stagnerat i negativa tankegångar?
Oavsett så står jag här nu utan att veta vad jag ska ta mig till. Att hoppa av utbildningen finns inte som alternativ. Och att kontakta min lärare och be att få slippa ge elevpass skulle kännas jättedumt. Men kanske är det enda lösningen för att få ro i kroppen? Bara att veta att jag får lov att backa och säga att jag inte klarar av det dagen D skulle åtminstone kännas som en lättnad.
Det låter tufft att du är så orolig för undervisningsdelen, som självklart måste ingå i en lärarutbildning. Du är långt ifrån ensam, har läst flera undersökningar där man listar det värsta i livet och där tala inför andra kommer först. Till och med före att få en svår sjukdom, så det är laddat, det förstår man. Men jag tror på att du kan få hjälp med det. Varför inte ta tjuren vid hornen och gå en presentationsteknikkurs? För att få frid inuti, för det här momentet att prata inför andra det dyker ju upp i många situationer i livet och det låter så begränsande att man man aldrig ska fixa det eller att man ska slippa. Det finns många stora skådespelare som också lider av scenskräck och som ändå har det som jobb. Jag tror att det finns hjälp att få. Har du googlat eller kollat upp det? Önskar dig ett varmt lycka till! kram
SvaraRaderaJa om man som jag periodvis hellre skulle amputera en kroppsdel (bokstavligt talat) än att stå på en scen så kanske du förstår hur problematiskt detta ämne är.
RaderaOch nu ska du även få ta del av min envisa sida (förvånansvärt lik min 2-åriga sons? ;) för problemet, här, och nu är att jag inte vill. Jag vill inte prata inför andra! (Det är nästan så att jag kastar mig till golvet och sprattlar och tjuter NEJ, NEJ, NEJ! Inte så vuxet och inte så yogiskt nej... *skratt*) Utan motivation skulle en sådan kurs bara vara att kasta pengar (som just nu ändå inte ens finns) i sjön.
För mig är troligen tryggheten i yogaklassen en bättre miljö att lära sig presentationsteknik i för det ämnet "kan" jag. Där känner jag mig trygg. Att stå framme vid tavlan på en kurs i presentationsteknik skulle förmodligen bara förvärra symtomen. Tyvärr! Jag tackar ändå för tipset Annika för jag vet att du menar väl. :)
Mitt största problem är egentligen inte själva presentationstekniken heller utan att jag så starkt ogillar att andra tittar på mig. Ett för intensivt stirrande triggar ofta ångest hos mig. Ångest som leder till att allt blir svart och jag glömmer bort vad jag ska säga. I en sådan situation kan jag inte värja mig.
Sedan ska sägas så kommer situationer då jag inte alls har problem att prata. I spontana situationer yttrar jag mig gärna om saker & ting, även i större grupper. MEN, när det är planerat och när jag vet att jag helt ensam ska stå i blickfånget en längre tid så ökar prestationskraven och ångsten inför andras blickar. Ja du förstår nog vad jag menar.
Jag kan naturligtvis förstå din och andras reaktioner kring detta då det faktiskt är en lärarutbildning. Samtidigt vet jag det är många fler än jag på kursen som inte har någon som helst plan på att lära ut yoga. De ser det som en investering för sig själva och sin egen utveckling. Precis som jag gör nu. Jag känner att jag har mycket att ge även om jag inte kommer att ha egna klasser. Den enda skillnaden mellan mig och de som blir lärare är att jag inte får mitt certifikat. Och just idag är det inget som bekymrar mig heller.
I denna svar är det naturligtvis ganska lätt att utläsa vart mitt största motstånd ligger. Ett motstånd som är så stort att jag knappt ens klarar av att närma mig det utan att trigga igång hela eländet igen. Och just därför blir svaret så långt och med tusen bortförklaringar.
En dag när jag är mig själv igen (förhoppningsvis inom en snar framtid) så kommer jag säkert att se annorlunda på saken. Fram tills dess fortsätter jag att göra mitt bästa. Och dagen D kommer jag att sitta där med mitt planerade yogapass. Antingen går det eller så gör det det inte. Och blir det sistnämnda så får alla helt enkelt gilla läget. Då har jag åtminstone försökt.
Tack igen Annika! Dina ord värmer (mer än du säkert tror). :) Och jag ber om ursäkt för att jag låter så negativ i det jag skriver.
KRAM
jag tycker inte du är negativ, jag kan bara läsa att detta är ditt största motstånd och på något vis vill du säga att det är lite värre för dig än för andra :) Jag vill inte vara någon besserwisser, men är det inte så vi gör när vi har problem? Du kan inte ana hur många gånger jag tänkt att det är värre att göra vissa asanas för att jag haft några diskbråck och sedan velat luta mig mot det. Men utan att övervinna svårigheter så kommer inte den personliga utvecklingen. Tänk vilken seger när du står där framme och faktiskt undervisar. Ja jo, jag hör att det är många som går lärarutbildningar för att lära sig själva och ingen annan, lite märkligt i mina öron, men säkert sant. Jag tror att det kanske också kan vara en brasklapp - "jag sa ju redan från början att jag inte ville undervisa". Ifall man inte tror att man ska klara av det. Om kontrollbehovet blir för stort eller vad det nu handlar om. Om du förstår hur jag menar? Jag vill dig bara väl och kan känna igen mig i ditt resonerande även om inte själva svårigheten är likadan för mig. Men som sagt, du delar den med många många människor. Jag tror på att du tar dig vidare! Kram
RaderaTack än en gång Annika! Det värmer otroligt mycket att läsa att det faktiskt är någon (flera t o m) som tror på en. :)
RaderaOch naturligtvis har du rätt. Jag har i alla år (speciellt på senare tid) garderat mig på utbildningar. Pratat med läraren redan första dagen och talat om att jag inte klarar av att göra muntliga redovisningar. Måste jag ändå göra det så har jag sagt att jag blir tvungen att hoppa av. Så jobbigt har det varit.
När jag studerade på Komvux senast var det dock en av lärarna som sa nej. Hon ville att jag skulle försöka. Om så bara säga rubriken på arbetet. Bara jag försökte var det sedan ok att bryta. Jag klarade det. Ganska bra till och med. Och det som gjorde att jag klarade det var att jag kände tryggheten i att hade tillåtelse att avbryta OM jag kände att panikångesten var på väg att attackera mig, samt att min lärare faktiskt trodde på mig (hon hade haft samma problem själv på lärarutbildnigen).
Lite så vill jag känna nu med, på den här utbildningen. Jag väljer nu att hålla tyst om saken och inte nämna något om det till min lärare (än). Ska följa Annas råd (nedan) och hålla mina små yogapass här hemma för mig själv och visualisera hur jag gör dem i yogasalen. Försöka nöta in det pass jag ska ta mig an så jag känner mig säker dagen D. Och får jag bara tillåtelse att ge mitt elevpass i en mindre grupp så är jag egentligen ganska säker på att jag kommer att klara det, om än nervös och med darrig röst. Sedan får vi se hur jag tar mig vidare därifrån. Ett steg i taget...
Stor varm kram till dig! :)
Jag kör en klyscha till: Du far ta och lata yogan besudla angesten istället för att lata angesten besuldla yogan. Men jag tror att om du far angest varje gang du yogar sa kommer det vara det bästa som hänt dig, bara du fortsätter att yoga. Man kan ju kanske pusha sig själv i mindre steg. Ex bestäm dig för att inte göra elevpass, men säg inget förrän veckan innan till din lärare. Sedan visualierar du att du gör ett elevpass varje dag när du yogar. Och om det tar hand om angesten och det känns ok veckan innan sa kan du ta elevpasset. Men om du har angest kvar sa ger du dig själv tillatele att tacka nej men samtidigt vara glad över dig själv att du försökte och att du kanske blivit av med en del av angesten i alla fall. Du vet väl hur man äter upp en elefant? Ursäkta om jag är jobbig, kram
SvaraRaderaTack Anna! Du är inte alls jobbig! Jag blev faktiskt jätteglad över dina ord för det här kan jag faktiskt ta till mig. :) Det är nog t o m något jag själv skulle ha kunnat anamma om jag bara mått som jag gjorde innan jobbet startade. Därmed kan jag ändå ganska positivt säga att om jag bara hamnar på en stabil nivå igen så kan jag också tänka och visualisera på ett mer givande vis igen.
RaderaYogan i sig ger naturligtvis ingen ångest. Den hjälper mig i vardagen. Det är när jag tänker på vad som komma skall som själva "utbildningen" (och den egna undervisningen) blir skrämmande.
Men jag ska faktiskt ta dig på orden och följa ditt tips (tugga för tugga ;). Jag ska göra mitt bästa under kommande månader. Kanske väntar jag inte till sista veckan men åtminstone att tills slutet av april.
Tack igen! Av mig får du en stor vacker cyberblomma som tack för det här behövde jag få höra. ♥
Varma kramar till dig!
Jag kan bara hålla med Annika. Du måste få hjälp med detta. Kanske till och med dina yogalärare kan hjälpa dig. Vet precis vad du går igenom då jag själv varit där. Min bot fick jag på Lärarhögskolan. Massor av redovisningar framför klassen. Jag fick hålla i lektioner med barnen med handledare och metodik-eller pedagogik-lärare närvarande. Med barnen hade jag inga problem. Bara när jag skulle prata framför vuxna. Nu kan jag le åt hur vansinnes nervös jag var innan alla de här framträdandena. Du ska se att med rätt pushande kommer du också över detta. Kram
SvaraRaderaJa kanske kan jag få hjälp. Nästa kurstillfälle är det om inte annat ämnet "Rollen som yogalärare" och där ingår säkert en del smarta knep. (Annars får jag be om dem själv.)
RaderaJag ska som sagt göra mitt bästa här. Går det så går det. Om inte så spelar det inte så stor roll. Jag har aldrig planerat att försörja mig som yogalärare ändå och mitt mål i livet har aldrig varit att stå på en scen. Oavsett vad som sker så har inte kursen varit förgäves. Åtminstone ser inte jag det så. Det som ska ske sker så det är bara att se tiden an. ;)
Tack för dina ord Marika! Det är uppmuntrande att läsa att du tagit dig ur en liknande situation. :)
Kramar!