Jag e inte bitter!

Nej, jag skriver inte så ofta längre. Jag har en sån där period. Ibland kommer den där känslan av meningslöshet över mig. Det känns som att jag upprepar mig eller skriver om sådant jag gott och väl kan hålla för mig själv. Ja ungefär som de där inläggen på Facebook ni vet; idag har jag ätit pannkakor till lunch eller idag har jag tränat (det 7:e likadana inlägget denna veckan). Jag hamnar nästan i en svacka under dessa perioder för allt känns så fullkomligt meningslöst. Har vi inget bättre för oss än att skriva trams... när resten av världen krigar eller svälter ihjäl?!
Jag menar inget illa med detta för tids nog vänder det ju igen och plötligt blir jag superintresserad av att logga in och läsa vad alla gjort eller ätit (och likaledes skriva om det själv). Eller så kanske jag inte bryr mig så mycket. Det spelar mindre roll.
Faktiskt är jag inte heller så bitter som jag kanske låter. ;) Jag har haft många fina dagar här den senaste tiden. Min närvaro och mitt medvetande har ökat så mycket jag nästan känner hur jag strålar emellanåt. Jag ska inte ge kosten hela äran för jag har jobbat hårt med mina övertygelser på vägen. Yogan är naturligtvis en del av allt också. Det är egentligen bara de senaste dagarna allt hamnat lite på sniskan. Jag har fuskat ganska mycket med maten. Åh, det är så otroligt lätt att trilla dit igen. En smörgås här och en godisbit där och vips ökar suget och intaget. Jag har inte dåligt samvete men däremot känns det i magen att jag slarvat. Och jag har blivit trött och svårstartad på dagarna. Huvudvärken finns där i bakgrunden hela tiden. Det är varningstecken nog. "Strålandet" dalar i takt med den kroppsliga misären.
Återigen har jag alltså lyckats trassla in mig i detta att det liksom hör till det sociala livet att gå in på ett fik och ta en kopp kaffe med något sött till. Eller en mysig familjelunch. Vilka alternativ finns? Lasagne, focaccia, smörgåsar av alla de sorter. Allt fullt av vetemjöl. Det enda mjölfria alternativ som finns är sallad. Problemet är bara att jag blir inte mätt på en sallad. Så det är vad jag brottas med.
(Kanske får jag stoppa ner en burk med kokosfett/ghee i väskan att ta till när bara späda salladsblad står på menyn.)

Förresten så är jag nog lite bitter ändå. Men inte på livet eller situationen i sig utan bara över något så viktigt som att jag sitter här, snart 40 år ganmal, och inte har ett jobb. Det är inte roligt att gå hemma längre. Det är inte det minsta kul att känna sig ratad av arbetsgivarna. Jag är fullkomligt livrädd att jag en dag gjort slut på mina a-kassedagar och hamnar i fas 3, plötsligt räknas som "funktionshindrad" och hamnar hos någon av alla de fuskande arbetsgivarna och får jobba häcken av mig för ingenting.
Jag ska säga att idag har jag mer att ge än vad jag hade för tjugo år sedan. Faktiskt är jag i min allra bästa ålder och jag VILL! Jag VILL jobba! Jag KAN jobba! Jag är KOMPETENT! Och idag kan jag nog t o m tillstå att jag är SOCIAL (det kunde man inte tro om den kroniska enstöringen va?!).
Att då hela tiden bli bortvald för 20+:are utan livserfarenhet (och som inte vågar kräva så hög lön) är kränkande. I stort sett varje dag försöker jag lägga ut nät. Frågar folk om de känner någon som vill anställa, sett någon som söker personal. Ja snart kan jag nästan tänka mig att jobba utan betalning i två mån för att över huvudtaget komma in på arbetsmarknaden.
Vad har jag för alternativ annars (om jag inte kommer in på någon av utbildningarna?) Skaffa ett till barn för att ha något att göra? Och vad händer om jag blir borta från arbetsmarknaden i ytterligare två år. Vem vill anställa någon som "gått hemma och drällt" (som en arbetsgivare kanske ser på saken) i 6 år? (Hemmafruar göre sig icke besvär!)
Det måste faktiskt hända något nu för jag vet inte hur länge till jag orkar underhålla mina positiva affirmationer. Jag har nog aldrig varit så redo att börja arbeta som jag är nu så jag bugar ödmjukt inför det som för mig in på det där berömda bananskalet...