Mamman som en dag blev social

Jag känner hur jag mer och mer stiger in i mammarollen, att den faktiskt börjar klä mig. Kanske låter det underligt. Jag har ju trots allt varit mamma i 2½ år nu. Men det har inte alltid varit så självklart. Det har varit en stor omställning för mig. Livet såg ju helt annorlunda ut innan W kom till världen. Och då i början var jag inte alls intresserad av att behöva förändra något (åtminstone inte min lugna egentid hemma). Jag var inte heller intresserad av att umgås med andra föräldrar med barn. Tyckte rent av att det var jobbigt att det liksom låg i luften att man skulle vara social och småprata bara för att man hade barnen gemensamt.
Idag är jag förändrad för idag kan jag faktiskt känna den där samhörigheten. Inte så att jag måste vara tjenis med alla jag möter bara för det, men på morgonen när jag lämnar W på dagis så känns det mer självklart (och hjärtligt) att hälsa på alla de andra mammorna & papporna. Jag var nog mer utav en buttergök förut. Hade inte alls någon lust att prata med fröknarna och de andra föräldrarna. Jag gjorde det för att jag kände mig tvungen. Idag gör jag det för att jag tycker att det är roligt.
Lustigt att det kan vända så där. Å andra sidan har jag jobbat med det ett tag nu. (Att det börjar bli vår påverkar säkert också.) Jag har jobbat stenhårt med mina övertygelser, mina tankar och hur jag uttrycker mig. Sistnämnda är kanske inte alltid så korrekt. Åtminstone inte i hemmet. Men på det stora hela har något hänt med mig. Jag tycker att det är roligt med möten. Jag vill inte längre gömma mig under min sten. Jag känner mig social trots att jag borde blivit socialt inkompetent av att ha gått hemma så länge som jag gjort. (Just därav är det extra surt att inte få ett jobb när jag har så mycket att ge.) Idag är det självklart att slå följe med de andra mammorna till lekplatsen efter dagis och jag blir nästan besviken om vi får gå hem ensamma W och jag. W har förresten också blivit mer social nu och det tackar jag förskolan för. Det är så roligt att se honom leka med sina kompisar, att jag numera inte behöver "hjälpa till" i leken. Den sköter sig själv och under tiden kan jag sitta på bänken i solen och prata strunt med andra mammor/pappor i väntan på att det är dags för mellis. Ja livet känns faktiskt härligt nu och jag är tacksam över att en sådan extrem enstöring som jag äntligen (frivilligt) gjort mig synlig och börjat öppna mig utåt mot världen.