2014 inleds med de klassiska velerierna

God fortsättning!
Jag börjar det nya året med att sätta igång med mina velerier igen. Vet inte längre vad jag vill. Är så otroligt trött på att plugga (ja redan nu, efter bara en termin). Jag vill ju egentligen jobba! Jag menar, varför plugga i två år för att sedan få sämre betalt än vad jag får med min nuvarande kompetens? Och för att sedan sitta där med stora studieskulder. Plus minus noll i inkomst varje månad. Det där huset vi går och fantserar om ligger inte ens inom ett rimligt sikte.
(Nu var det i och för sig bristen på jobb som gjorde att jag sökte utbildningen... men ändå...)
Jag har grävt och grävt i mitt inre under ledigheten. Ångesten inför skolstarten börjar allt för mycket likna den ångest jag kände förra året när jag skulle tillbaka till jobbet efter solresan. Det är inte lika illa som då förstås, men helt ärligt - jag pallar inte trycket. Denna termin är (efter en titt på schemat)överfull av tema/grupparbeten och redovisningar (jag HATAR grupparbeten och ännu mer att redovisa eländet!). Och varför måste vi lära oss latinsk grammatik? Deklination I-V? Det räcker ju faktiskt med ordlära. Allt för mycket av det vi pluggar är i ärlighetens namn överkurs.
Långa dagar på det och sedan hem och plugga. Nej tack! Jag vill göra mitt och sedan åka hem och släppa allt.
Jag har mer och mer kommit till insikten att jag inte behöver bevisa något. Jag är inte och har aldrig varit någon tävlingsmänniska. Jag behöver inte sitta här med mina tankar att jag måste ha en utbildning för att bli något. Jag vet ju vem jag är. Jag vet vad jag kan och vad jag är bra på. Precis som jag vet vad jag är sämre på. Drömmen om att få det där egna kontoret en dag, är det inte bara en gammal sliten inre bild?! En bild som idag är förlegad.
När jag suttit några timmar framför datorn här hemma blir jag osocial, lättirriterad, stressad och allmänt skev i skallen. Tänk då att göra det i åtta timmar. Varje dag måndag till fredag. Det är lika skadligt som att utföra vilket statiskt arbete som helst. Ju mer still jag sitter desto mer inser jag att jag egentligen är en väldigt rörlig människa som bör ha ett någorlunda fysiskt arbete. Jag har aldrig varit så effektiv som när jag arbetade som lokalvårdare. Jag hade alltid välstädat och snyggt hemma och jag gjorde det utan att gnälla. Det och allt det andra "tråkiga" blev gjort på ett kick.
Därmed inte sagt att jag vill arbeta i den branschen igen. Kanske mest för att jag vet att jag är dömd till att alltid hamna i den arbetsledande rollen. Jag kan branschen och jag är bra på det jag gör.
Jag hanterar bara inte stressen.

Det här blev ju inte direkt ett upplyftande inlägg men så har jag inte bearbetat klart det inre kaos som startade i höstas. Dock ska sägas att en liten eld har börjat tändas i mig och den tändes när jag öppet vågade erkänna mitt missnöje. Det fick mig så pass alert att jag fick tummen ur och sökte ett jobb idag. Vet inte ens om jag vill det här, men det är en början. Och för mig är resultatet av det avgörande, för det betyder att det kanske finns en annan väg att gå trots allt. Att jag ångrar mig en dag om jag väljer en annan väg nu må vara hänt men jag är en sån där tjej (eller är jag tant nu?) som tycker om att följa sitt hjärta. Om så bara i stundens hetta.

Annars kan jag berätta att det varit skönt att ha jullov. Kanske lite mycket "utsvävningar" mot vad jag är van vid och väldigt mycket sötsaker men det hade jag ju godkänt för mig själv redan innan helgerna.
Det dummaste jag gjorde var att äta en pizza dagen innan julafton. Jag fick blåsor i halsen. På annandagen blev jag bjuden på mat där såsen innehöll soja. Inte så farligt tänkte jag, och ville inte heller vara besvärlig, men hostan och de slemfyllda luftrören som följt sedan dess vittnar om annat. Även om jag inte ätit korrekt sedan dess så har jag åtminstone varit strikt med att utesluta gluten ur kosten och slemmet i halsen börjar så sakteliga att avta.

Yogan har jag inte haft så mycket tid eller ork för. Några sporadiska yinyoga-pass har dock gjort gott. Det är så otroligt skönt att andas igenom smärtan när det stramar som värst. Vara totalt närvarande i andningen. Och efterföljande meditation. Utan mantran. Ibland blir jag trött på ljud. Vill bara ha det helt tyst. Eller i alla fall så tyst man nu kan få det med en treåring som leker eller tittar på Bolibompa.

På lördag ska jag och N få vår första barnfria dag/natt sedan bröllopsnatten i juni 2012. Lilleman ska vara hos sin farmor och farfar och vi ska ut och äta på en av våra favoritrestauranger. Efter det blir det en pubrunda. (Presentkortet till Arken spa sparar vi till sommaren.) Kanske hade funnits mer kvalitativa saker att göra en sådan här dag men det känns lite härligt att vi denna gång får lov att vara ute så länge vi vill utan att behöva åka hem vid 22 när vi har som roligast. Och dessutom slippa gå upp vid 6 dagen efter.

2014 kommer att bli ett bra år!