Hjärtats väg

Det känns skönt när man bestämt sig. Som att en sten fallit från bröstet.
Jag känner mig dock fortfarande väldigt osäker på vad jag vill, men i just detta val följer jag ändå mitt hjärta. Det är viktigt för mig. Jag kan inte leva med att göra något som jag gör bara för att någon säger att det ska vara så. Eller att gå en utbildning enbart för att det finns många jobb i branschen. Jag kan inte jobba om inte hjärtat får vara med. Måhända får jag aldrig någonsin jobba med det jag verkligen brinner för, men det måste ändå finnas en gnista där.

När jag under de här veckorna vänt ut och in på mig själv har jag funnit att det är en alldeles speciell sak som egentligen är den största anledningen till att jag måste kasta in handduken. Jag måste göra det för att det jag verkligen brinner för blir lidande. Har du gissat vad det är?
Ja, min yogalärarutbildning.
Jag minns glädjen när allt började. Stressen på mitt förra jobb som tog kål på min gnista. Den kom tillbaka och försvann igen under hösten.
Nu är det bara en termin kvar. Vi har tenta vid nästa tillfälle. Efter det en stor hemtenta. Och slutligen mitt elevpass som jag ska göra på kursavslutningen i Kärlingesund i maj/juni. All denna tid som gått och jag har fortfarande inte ens övat på att hålla i ett pass med en enda elev (det är verkligen tur att det inte är obligatoriskt för oss att hålla x antal elevpass under utbildningens gång). Jag har knappt ens orkat göra min egen yoga. Det känns inte alls bra. Någonstans trodde jag ju att jag nu skulle vara redo att ta det stora steget. Kanske kommer jag aldrig vara det men idag vet jag ändå att jag måste ta mig ur min dvala och börja öva. Öva, öva och åter öva! Om jag så inte får min man eller någon vän med mig så måste jag åtminstone hålla muntliga yogapass med mig själv för att öva på talet och hur jag ska hålla i en yogalektion.
Nu är det min rädsla som triggat igång mig. Och ilskan.
För jag kan faktiskt sitta här och bli riktigt arg på mig själv. Arg, för om jag inte hade varit så förbaskat feg så skulle jag haft åtminstone ett extrajobb som receptionist/yogalärare på ett av stadens spahotell. Att ha det så nära (och sedan fälla sig själv på målsnöret) är något som varit en tagg i sidan ända sedan jag fick erbjudandet och tackade nej. Visst att det inte var kundaliniyoga utan qi gong, hatha yoga och meditation, men det var något.  En början. En möjlighet att lära mig mer och samtidigt få vara i en trivsam miljö.

Det är allt detta som får mig att bli allt mer säker på att mitt avhopp inte blir en flopp. Och även om jag en dag ångrar mig så ska jag ändå alltid minnas varför jag gjorde det. Jag gjorde det för att jag fattade ett viktigt beslut - att följa mitt hjärta - och för att jag ville ge mig själv en chans att anta min största utmaning. Om jag inte påbörjar arbetet nu så kommer jag troligen aldrig någonsin att lära ut något av det jag kan. Och gör jag inte det kommer jag att fortsätta att nöta på samma gamla upptrampade stig.
Detta är nästa steg. Men först... ett steg i taget.

Bilden har jag googlat fram.