Ensamvargen fortsätter tala

Jag småler lite för mig själv när jag nu med så stor medvetenhet uppmärksammar min reaktion när fler föräldrar med barn kommer till lekplatsen där jag och W leker. Tanken "Åh nej, ska jag behöva kallprata med den där mamman eller pappan nu också!" som dyker upp. Sedan glädjen när W springer iväg åt andra hållet och väljer lekplatsen på andra gården som ännu är tom.
Och på samma vis när jag blir sur för att mitt fikasällskap utan förvarning dragit med sig två andra polare (som jag inte har något gemensamt med). Jag kanske ville prata "hemlisar". Jag var likadan som barn. Jag lekte med EN kompis. Punkt slut! Bjöd kompisen in fler i leken blev jag sur och gick hem (eller surade i tysthet och led av att lugnet i vår lek nu var som bortblåst).
Detta förändras inte. Jag blir inte av med de här tankarna och reaktionerna. De kommer automatiskt. Jag tycker inte om att socialisera. OM jag inte valt det själv. Tomt kallprat ger mig inget och jag är inte bra på det heller. När jag ska umgås måste det vara kvalitativt prat. Helst något som rör känsloliv eller något spirituellt. Då känner jag mig inspirerad och kan babbla på utan hejd. Annars sitter jag tyst. Betraktar. (Kanske t o m längtar hem.)
Jag kommer att älta (nej det är fel ordval även om det kanske verkar som att jag ältar) detta ett tag till för det känns så härligt att börja lära känna sig själv. På riktigt! Att lära sig acceptera sina sidor som kanske inte är speciellt accepterade ute i samhället. Och jag småler lite till för på sätt och vis är det lite fånigt att bli "skrämd" av andra föräldrar som ju har barn som kanske vill träffa nya kompisar. W har ju också han så smått börjat socialisera nu, även om jag märker att han brås på sina båda föräldrar och är väldigt självständig. Man vet ju faktiskt inte heller ifall den där andra föräldern kanske också har samma intressen. Ibland kan det nog löna sig att inte vara så knarrig.

Tänk förresten att man kan bli så olik sin mamma (jag är uppväxt som enda barnet med ensamstående mamma). Hon är förvisso ensamvarg hon med men är inte intuitiv eller känslomänniska för fem öre. Jag har aldrig kunnat prata djupa saker eller mitt känsloliv med henne för då börjar hon prata om något annat med en gång. (Kanske var det därför jag började skriva?) Som idag när jag försökte öppna ett samtal om högkänslighet och min nyfunna styrka och hon tittade oförstående på mig och nästan skrattade bort det. (Sådant gör ont varje gång. Det är sårande när ens egen mamma inte vill lyssna till det man säger utan hellre pratar om OS.)
På samma vis är jag pedant och älskar att rensa garderober medan hon en riktig slarver/samlare. Jag är hennes raka motsats, vilket jag i och för sig är rätt glad över. Men även här börjar en ny sorts acceptans att gro. Att det kan vara ok att inte ha något alls gemensamt med sin egen mamma.