Förvirringen som uppstår så ofta

Jag kände mig nästan gråtfärdig på vägen hem från dagis. Gråtfärdig p g a förvirringen jag alltid känner när jag måste lämna min son där. Jag vet inte varför jag känner så men jag kan inte styra över det. Lika jobbigt känns det att prata med fröknarna. Att socialisera fast man egentligen inte vill. Det är dock sällan jag som startar ett samtal. Vet inte vad jag ska säga. Vill faktiskt oftast inte säga något heller. Skulle helst bara krama och pussa lilleman och sticka därifrån fort som sjutton. Känner mig otrevlig och dryg. (De tröttnar väl på att prata med mig snart.) Att ha gått hemma så länge börjar göra mig socialt inkompetent. Inte för att jag varit speciellt pratsam av mig tidigare heller men nu är det så illa att jag snart behöver ta tag i saken. Innan jag isolerar mig helt i min egen värld.
När denna förvirring uppstår upplever jag det även som att den jag pratar med SER vad jag tänker och känner. Jag ser ett ogillande i deras blick. Vet att det bara är hjärnspöken men dock inte mindre verkligt för mig. Så här känner jag i stort sett varje dag och speciellt om jag är lite nere.
Något annat som också fick tårarna att stiga i ögonen var den medkänsla jag kom att känna till mig själv när jag tänkte på det jag skrev om i förra inlägget. Jag blev så medveten om att jag inte kan titta på bara en punkt där jag går. Och även om jag gör det är jag ändå hela tiden medveten om bilarna på vägen, barnen som gungar på min vänstra sida, a-lagarna som skriker på varandra bakom en buske, bussen som tutar, mina egna tankar, ogräset vid vägrenen... Inte är det konstigt om jag hela tiden känner mig förvirrad.
Jag har inte tänkt så mycket på mitt vidöppna filter (eller snarare frånvaron av filter) tidigare men nu när jag blivit medveten om det har jag lättare att omfamna den lilla förskräckta flickan i mig. Flickan som aldrig får någon ro, aldrig får vila från intryck. Som hela tiden tror att alla tycker och tänker så mycket (bara för att jag själv gör det). Icke högkänsliga har ju egentligen ingen aning vad som rör sig i mina tankar (inte HSP's heller men man är ganska medveten om känslor ändå). Kanske kan de se en osäkerhet i mina ögon men absolut inte uppleva kaoset jag själv känner. Det är bara mitt.
Att få sätta ord på detta gör att det för stunden känns lite lättare. Jag hoppas att min ökade medvetenhet kan hjälpa mig på vägen. Att jag blir bättre på att säga stopp och sluta bry mig så mycket om vad andra ev. tycker och tänker bara för att jag inte gör eller är som alla andra. Jag tycker ju faktiskt om att vara mig.

Något som dock var en källa till glädje imorse var min nya yogamatta i ull som kom med posten igår. Så skön att ligga på och jag vet att jag kommer att älska den i höst & vinter när det blir så där kallt. Ett perfekt underlag för mina känsliga knän dessutom. Hurra för den!

Nya yogamattan i ull

Liten har roligt i kartongen som yogaprylarna låg i.

Lilleman blev minst lika glad åt kartongen som yogamattan m.m. låg i. Jag fick dra runt honom i den i hela lägenheten. Han skrattade förtjust och ville inte sluta. Får se om den håller för några varv till efter dagis. ;)