Mitt liv som HSP

HSP = Highly Sensitive Person

Jag läste en artikel om detta en gång för länge sedan och förstod med en gång att det var "mig" och "mina" egenskaper som beskrevs. Dock föll det ändå i glömska lika fort, tills för några veckor sedan då jag snubblade över en sida på nätet. En sida som bl a fick mig att läsa boken The Highly Sensitive Person av Elaine N. Aron.

Vad är då en högkänslig person?
I mitt fall ger dessa punkter en väldigt bra beskrivning av hur min vardag och mitt liv ser ut:

* Jag blir väldigt lätt överstimulerad. Vi högkänsliga har ju inget skyddande "filter" utan sinnena är hela tiden vidöppna. Allt går in! Inte konstigt att jag fick diagnosen panikångest för ett antal år sedan. Det blir ofta resultatet av all överflödig "information". Det gör mig även extremt känslig för stress. Och kaffe!

* Jag tänker och analyserar för mycket.

* Folksamlingar är inget för mig. (Inte heller starkt ljus och starka ljud.) Umgås jag i en större grupp lyssnar jag på ALLA samtal, musiken som spelas, bullret någonstans i bakgrunden. Samtidigt! Jag är ofta både trött och gråtfärdig efter sociala tillställningar.

* Jag behöver ensamtid i tystnad. När jag inte får denna tid för mig själv utan har blivit överstimulerad av dagens intryck blir jag lynnig och får ofta oprovocerade vredesutbrott. Då är empatin som bortsprungen.
(Hade jag fått möjligheten skulle jag troligen kunnat leva ensam i ett hus långt ute i skogen utan tv, dator och telefon och utan att träffa någon på väldigt lång tid. Bara jag har mina böcker och ett anteckningsblock.)

* Jag presterar sämre i grupp/inför publik. Något som jag är bra på när jag är ensam som t ex att köra bil kan bli ett totalfiasko om jag har medpassagerare. Har aldrig kört mot rött (eller kört in i bussfilen) så många gånger som när jag haft med mig någon annan i bilen. Som barn saktade jag alltid ner mot slutet av 100-metersbanan. Jag fixade inte att tävla mot någon annan utan "la mig" hellre. Ni kanske förstår varför jag inte söker jobben där det står "för dig som är tävlingsinriktad" och där lönen är provisionsbaserad. Men snacka om utmaning att faktiskt hoppa på en yogalärarutbildning när man har har extrem scenskräck och ogillar "klassrum" med fler människor än 10.

* Jag påverkas otroligt mycket av andras humör/sinnesstämningar. Efter en fika kan det vara jag som är deprimerad eller ångestfylld trots att jag var på toppenhumör innan jag gick in på fiket.

* Jag är på gränsen till rädd för kritik och att göra misstag. Jag upptäcker "fel" snabbare än andra. Undviker själv att göra "fel". Mina krav på mig själv är ofta skyhöga. (Bara att skriva ett inlägg på bloggen kan ta flera timmar eftersom jag måste korrekturläsa texten femtioelva gånger. Det trodde ni inte va?! ;)
Kan inte heller slappna av förrän ALLT är klart. ( Fråga min man. Jag är inte sen att få för mig att börja vika tvätt eller klottra ner en ansökningstext i bara farten när man och son står i dörren och väntar på mig för att vi ska gå ut.)

* Uppfattas troligen periodvis som en ganska tragisk och olycklig person eftersom jag har lätt för att prata om morbida saker och är allmänt ganska negativ och eländesfixerad (det behöver dock inte alltid betyda att jag mår dåligt).

* Jag ogillar förändring. Att komma till jobbet en morgon och plötsligt få ändrade jobbinstruktioner kan förstöra hela min dag. Och nu förstår ni förstås varför jag inte klarar av att arbeta inom vården.
På samma vis är jag ändå i ständig förnyelse vad gäller den egna personen. Och där jag gillar ett fast schema varje dag avskyr jag ändå att gå upp vid samma tid varje dag (åtminstone om jag börjar jobba senast 7 på morgonen). Idag kanske det passar mig att börja vid 7 men imorgon skulle jag säkert behöva sova till 8 och få ta det lugnt fram till lunch. Jag har stort behov av att få arbeta på egna tider. Därför passar distanskurser mig när jag väljer att studera.

* Jag ser saker andra inte ser. Kallar det själv att ha sinne för detaljer. (Nyckeln som låg bortglömd i en låda längst inne på lagret såg jag när jag var där för en månad sedan och kan nu hitta den åt den som letar efter den.)

* Musik påverkar mig så mycket att det ibland känns som att jag ska explodera i känslor.

* Jag är och har alltid varit lättlärd. Visa mig en gång så kan jag. (Dock glömmer jag ofta lika fort om jag inte underhåller kunskapen.)

* Att skriva är nästan det enda som gör mig lugn och välmående om jag är nedstämd, förutsatt att jag känner mig någorlunda kreativ. Det är den ultimata terapin. Därför är det kanske förståeligt att jag ofta känner mig nere när pennan inte glöder.
När jag var barn både skrev och målade jag, men någon tog troligen död på min självkänsla vad gäller sistnämnda för idag vågar jag knappt ens rita inför min lille son.

Trots att det här egentligen inte är några nyheter blev informationen som en aha-upplevelse för mig. Det fick mig att tänka till. Och jag tänker på hur många diagnoser (social fobi, panikångest, bipolär) jag och många andra kunde sluppit ifrån om vi hade fått informationen att det kanske bara handlar om något så "simpelt" som extra känslighet för överstimulans.
Nu behöver jag bli bättre på att lyssna till vad min kropp och mitt sinne säger till mig. Jag har kört över mig själv alldeles för många gånger genom att bli kvar alldeles för många timmar i situationer där jag nästan svimmar p g a alla intryck som attackerar mig från alla håll. Istället har jag nu valet att gå därifrån. Att vara ärlig och säga att jag klarar inte av mer intryck nu så vi ses en annan dag.
Jag kan se till att sova minst 8 timmar varje natt och att äta med en gång när jag blir hungrig så jag slipper irritationen och att bli totalt omedgörlig vad som ska ätas eller inte när det väl är dags att äta.
Andra råd man brukar ge till högkänsliga är att "leka" mer (inte bara deppa och göra trista saker), meditera, yoga, vara ute i naturen, måla, sjunga, dansa, skriva. Ja, allt sådant som jag ju verkligen uppskattar (om jag klarar av att slita mig från alla måsten). Vi är tänkare som passar som rådgivare och spirituella ledare. Och tänk att jag ju faktiskt är på vägen mot yogalärare med planer på att läsa till coach längre fram. Jo jag är rätt säker på att jag är på RÄTT väg nu. Jag ska bara lära mig att lita till mig själv och min egen förmåga lite mer.


Hur har du det? Är du eller känner du någon som är HSP?
Hur löser du/de sina problem med överstimulans etc?