The Good, the Bad - le Bien, le Mal

Det bubblar i mig av motsägelser. Det bubblar i mig av trots. Rebellen sparkar bakut. Egot bubblar det med. Viskar än det ena, än det andra. Är till och med trött på yogan emellanåt (gud förbjude!).
Tänker allt oftare att nej, nu skiter jag i det här och börjar leva det vanliga svenssonlivet. Äta tacos på fredagar, Mc Donalds efter shoppingen på lördag, korv & makaroner minst en gång i veckan, Mamma Scans köttbullar med samma tillbehör lika många gånger, titta för mycket på tv och svära, ta några öl för mycket på fredagskvällen och svära åt tv:n (igen).
Jag förstår förresten varför så många ratar den ekologiska maten i affären. Idag skäms jag faktiskt lite för att jag så envist klänger mig fast vid att ALLT(!) vi handlar ska vara ekologiskt. Jag skäms för att jag som inte haft någon inkomst på tre månader låter min man betala för det dyra kalaset (han som inte ens vill leva och äta på det vis jag vill). Jag ser det på kvittot - fy sjutton vad dyrt det blivit varje gång vi handlar numera. Upp till 500:- mer varje vecka.
Slå ut det på hela månaden och där har vi pengar som kunde gått till en rolig semester. Kanske t o m några nya sommartröjor så man slipper använda samma som 2007 i år igen.
Det är så lätt att bli bror duktig när man lever rent och ekologiskt. Man tycker så mycket om allt. Tycker att alla borde skämmas som köper produkter från Palmolive, halvfabrikat och billiga korvar. Propagerar!
Men vad ska de som knappt har några pengar över när räkningarna är betalda göra då? Står du och väger mellan två ekologiska paprikor för 40:- och två icke ekologiska för 15:- är valet inte speciellt svårt. Väger du mellan 500g ekologisk lövbiff för 180:- och icke ekologisk för 90:-. Samma där. (Just den där ekolövbiffen köpte vi faktiskt i helgen. Det var det äckligaste, senigaste och segaste jag ätit. Ångrar att vi inte tog den för halva priset som åtminstone såg fin ut.) Så där ser det faktiskt ut idag. Det är åtminstone väldigt sällan det ekologiska ligger i närheten (prismässigt) av det som inte är det.
Nu börjar jag faktiskt välja bort en del när jag märker att det blir för dyrt. I grönsakshyllan tar jag istället det som åtminstone är odlat i sverige eller så nära sverige som möjligt. Ekobananer är det enda som är helt självklart i frukt- och gröntdisken numera.

Så motsägelserna bubblar tätt. Får mig att vackla. Får mig att inte veta vare sig ut eller in. Får lust att kasta in handduken. (Inte bara på matfronten ska sägas.)
MEN... så står jag ju här ändå, med yogan i mitt hjärta. Alla följder av denna. Yogan som nu blivit ett livslång åtagande. En del av mig. Men det är baske mig inte lätt! Ibland är det det, men ibland är det också a pain in the ass.
Det är förstås ingen som sagt att det ska vara lätt. Och återfall kan man och ska man få lov att få ibland. Bara inte är för länge och för tätt. Problemet är bara att nu har det varit både och. Både för länge och för tätt. Faktiskt är det svårare att utesluta socker och mjöl ur kosten nu än vad det var första gången. Jag vill kasta mig över godiset, som av någon anledning alltid finns i skåpet. Jag vill äta en stor nybakad baguette, trots att jag känner hur magen svullnar bara vid tanken på det. Och på tal om bröd och mjöl så har jag fått ont i mitt knä igen. Märkte det igår är jag gjorde Sat kriya (trots att jag fortfarande har en kudde mellan benen). Mjölet är boven, det vet jag. Inte godiset (men där utlöses andra symtom istället). Så bröd/mjöl är alltså det värsta. Varför ska det då vara så svårt att sluta med det?!
Mina funderingar går också en del kring food combining (har skrivit om det tidigare om jag inte minns fel). Att det är hur vi kombinerar maten som får oss att få matsmältningsproblem etc. LCHF-kosten är ju på sätt och vis idealisk här eftersom man utesluter kolhydraterna. Men för de av oss som äter "vanlig" kost kan det bli problem. Ty man skall ju inte äta två olika kondenserade födoämnen vid en måltid. Alltså inte blanda kolhydrater med protein (och inte fett med protein). En bit kött med potatis är alltså helt fel enligt food combining eftersom de båda sorterna kräver olika sorters matsmältningsvätskor. Surt vs alkaliskt. Jag märker faktiskt av detta idag nu när jag är medveten om det och känner min mage bättre. Det blir speciellt tydligt om jag t ex ätit en bit kött med klyftpotatis (full av olja). Magen blir inte glad efteråt. Den svullnar och blir öm. Smärtan strålar ut åt alla håll. Detsamma om jag mot förmodan skulle äta en frukt (banan framför allt) till eller efter mat. Att frukt ska ätas ensam blir väldig tydligt då, den börjar ju faktiskt att jäsa i magen.
Idag har jag dock infört frukt i kosten igen. På morgonen har jag frukt i mina gröna drinkar + att jag äter en banan en stund efteråt. Det är allt jag äter fram till lunch och det har fungerat bra hittills. Torkad frukt utesluter jag tills vidare då jag det senaste blivit svullen i magen av det. Resten jobbar jag på. Försöker dock se till att undvika bröd och i största möjliga mån att inte blanda kolhydrater och protein vid en och samma måltid. Om det håller eller ej återstår att se. Jag experimenterar och hoppas att hitta det bästa för mig i sinom tid.

Men jag är ändå mer splittrad än någonsin.
Funderar på ifall Sat kriya är med och påverkar lite i det hela. Vår lärare var vid förra kurstillfället väldigt noga med att poängtera att man inte bör utföra Sat kriya om man är i psykisk obalans eller om man har det allmänt jobbigt omkring sig. Övningen kan förstärka effekten. Vid närmare eftertanke så stämmer det ganska bra. Och kanske är det därför min kropp så ihärdigt protesterat genom att göra mig trött och utmattad (i förhoppning om att jag ska ta lite ledigt). Ändå trotsade jag alla dessa tecken och gjorde övningen både igår och idag. Resultatet blev ännu mer trötthet. Faktiskt känner jag mig helt OFF.
Å andra sidan kommer jag nog alltid att vara lite splittrad. Denna tudelning kommer med jämna mellanrum. Kommer nog för alltid att få leva med min bipolaritet. Jag ogillar dock stämplar och diagnoser för det finns en annan sanning bakom dem. Men oavsett faller jag ibland, på samma sätt som jag reser mig lika snabbt igen. Jag tycker si ena dagen och så den andra. (Ja jag är nog en rätt motsägelsefull person. Eller ska vi kalla det dynamisk? ;)
Jag hanterar upp- och nedgångarna bättre idag. Samtidigt är jag kanske lite feg. För borde jag inte låta mig förföras av hypomanin (även om den är väldigt subtil idag) ibland. Tillåta mig att göra det som faller mig in. Stanna uppe en hel natt någon gång och skriva. Starta ett projekt?! Eller, oavsett kondition/mående, våga strunta i yogan en vanlig vardag när W är på dagis och bara ligga på sofflocket och läsa en hel dag. Åtminstone förbannar jag mig själv (över att jag aldrig gör detta) på kvällarna när ögonlocken går igen efter två lästa sidor. Då önskar jag att jag som förr när jag var barnlös kunde ligga och njuta av en bok i fyra timmar om jag hade lust med det.

Just nu är jag lite rebellisk och gör som jag vill. Lyssnar hellre på hårdrock än på mantramusik, drömmer om att gå på festival igen (och låtsas inte om att ljudet alltid är för högt och att det för den delen inte alls är roligt att trängas bland apraka ungdomar längre) och att göra nya tatueringar, längtar efter att dricka tre (eller sju) öl på en uteservering (och förtänger att jag mår dåligt bara av tanken) och att få ett vanligt jobb där jargongen är hård (men hjärtlig). Ibland vill jag bara vara vanlig (hur nu det ska definieras) utan de krav och rutiner som jag satt på mig själv. Samtidigt behövs dessa rutiner. Det är faktiskt ett måste för att inte falla platt som den berömda pannkakan. Det krävs inte många dagar utan yoga för att ett obehag ska uppstå i kroppen. Ta några dagar till och jag är ute på riktigt farligt vatten. Och då spelar det ingen roll hur många år jag utövat yoga eller hur disciplinerad jag är. Det måste vara en daglig rutin för att jag inte ska slukas helt av mina inre demoner. Demonerna besöker mig naturligtvis ändå (allt som oftast), men yogan (och mina övertygelseövningar) är ett redskap som lär mig att hantera dem. Leva med dem och bjuda dem till bords.
Så här har ni mig. Motsägelsefull... eller charmigt dynamisk. Man vet aldrig helt säkert vart man har mig. Men kanske är det så det ska vara. Det är den här människan jag valt att vara. Och således är det de här upplevelserna jag ska uppleva och som hör till det liv jag lever. I detta skal som kallas kropp.

Och som avslut ska väl sägas att jag inte är så engagerad för stunden, som ni säkert märker. Jag läser och håller mig någorlunda à jour men vill helst dra mig undan från it-miljön lite. Det blir så mycket med allt. Det blir ännu ett måste. Jag gör helt enkelt som jag brukar, tar (kanske) en lång paus eller så kommer jag tillbaka förr än någon anar (om än sporadiskt).