Öppna upp för aggressionen

Utan att jag var riktigt förberedd kom den där aggressionen över mig igen. I flera dagar har jag haft otroligt kort stubin. Vi har bråkat så det skångar i väggarna här hemma. Allt för att jag har ett så fruktansvärt hetsigt temperament när jag väl kommer igång. Minsta grej så höjer jag rösten och katastrofen är ett faktum.
Jag blir trött efter sådana duster. Och det märks på rösten att något händer när jag är sådär arg. Den börjar knarra och göra ont. Nacken blir stel.
Men så kom en sån där förlösande situation igår. W ville inte åka i vagnen till dagis så han fick gå själv. På väg över ett övergångsställe tog han ut svängen lite så att en cyklist fick väja. Bara en aning, inte så att det blev risk för fall. Dock räckte det för att den här mannen skull börja gapa och svära åt lilleman.
Då var det något som brast i mig. Jag brukar inte göra så mycket annat än att bli förbannad (och svära för mig själv, och dem som orkar lyssna, resten av dagen) av sådana saker men nu fick jag ett riktigt bryt. Jag gapade och svor tillbaka till gubben, för oavsett om man har barn själv eller ej - hur kan man ha en sådan usel tolerans för små barn?
Mer än så blev det dock inte för han cyklade oberörd vidare. Men jag kände en sådan lättnad efteråt. Jag fick ur mig min ilska. Och den riktades mot rätt person. Inte som annars när jag svär åt luften resten av dagen och liksom aldrig blir av med ilskan eftersom jag ältar det faktum att jag aldrig sa något till den som väckte mitt agg.
Jo, jag tror att jag fick en del svar där och då. Om varför jag varit så arg. Det kallas konflikträdsla. I mitt fall rädslan för att säga ifrån i alla möjliga situationer. Jag har hellre knutit handen i fickan, eller låtit min ilska gå ut över fel person, än att behöva säga ifrån i en situation som skrämmer mig. Inte för att jag velat ha det så utan för att jag inte alltid haft modet att stå upp för mina åsikter. Jag tycker inte om att bråka eller hamna i en dispyt med någon. Jag får ont i magen och mår illa bara jag tänker på det.
I grund och botten handlar det förstås (som vanligt) om rädslan för att tappa kontrollen. Att helt tappa ansiktet när det svartnar för ögonen av ilska. Vem vet vad som kommer ut då?! Jag blir arg bara jag tänker på det för det rimmar så illa med den jag är. Ändå finns det kvar i mig. Efter alla dessa år.
Men någonstans i detta ruskades jag om. Det måste bli ett slut på ilskan! Och för att den ska försvinna så måste den till att börja med riktas rätt. Inte så att jag ska hamna i gräl med någon varje dag men kanske måste det bli lite hårt till en början. I grunden är ju aggressionen vare sig något dåligt eller negativt. Det är en ganska kreativ kraft. Men när man, som jag, burit på en massa oförrätter så växer den sig starkare och starkare. Släpps den då ut kan kraften bli väldigt destruktiv.
Det ska sägas att jag redan har påbörjat arbetet med detta. Idag är jag t ex inte lika arg som jag var för 10-20 år sedan, men mer finns att göra. När allt sedan är under kontroll behöver det inte bli så starka utbrott. Det kan räcka med att man vågar säga ifrån när någon beter sig illa, tränger sig före i kön etc. Ju oftare man gör det desto mer rutin blir det. Och blir det en vana behöver man inte bli arg eller ilsken. Man säger bara ifrån, rakt och bestämt. Punkt! (Lättare sagt än gjort ja... men man måste börja någonstans.)

Jag har börjat drömma mycket också. Eller rättare sagt, jag har börjat minnas drömmarna. Jag tittar på dem en stund innan jag går upp men bryr mig inte så mycket om att försöka tolka dem. Jag vet att något håller på att nystas upp nu och det klarar sig utan min medvetna inblandning. Vart jag är på väg vet jag just inte men den känns tryggt ändå. Och jag finner ett härligt lugn i att göra Wahe Guru kriya for nervous balance varje dag. Nu är det dock dags att ta tag i läxkriyan igen men nämnda får hänga med en stund till ändå. Den är som en snuttefilt på ett lustigt vis. Simpel men så lugn, trygg och omhuldande.

Men jag slår ett slag för aggressionen idag. Att våga släppa in den i livet. Titta på den i alla dess vinklar och vrår. Och sedan släppa den igen. Den måste få finnas precis som allt det andra. Det är när den sopas under mattan som den riskerar att utvecklas till något annat och bli destruktiv.