Toppar, dalar och svåra beslut

Jag fick en sån där speciell känsla igår, när jag på morgonen vandrade genom stan. Gatorna var ännu ganska öde. Julbelysningen och de julpyntade skyltfönstren spred en fin julkänsla inombords. Ja, det var en sån där myskänsla som är ganska ovanlig numera och som är svår att beskriva i ord, men som muntrade upp mig där jag gick med mina lurar som ljöd av härliga mantran. Jag andades in den friska luften (långa djupa andetag) och kunde inte vara mer nöjd just då.

Promenaden tog mig till den sista etappen av provtagningar. Denna gång ett antal hormonella sådana hos min gynekolog. I ett sista desperat försök vill min läkare undersöka ifall jag är på väg in i klimakteriet. Så långt hade jag knappast tänkt själv. Klimakteriet vid nyss fyllda 40?! Nej, det kan väl inte stämma. Min mamma var över femtio när de första tecknen kom.
Inte omöjligt förstås. Vissa är tidiga, men oftast är det de som börjat blöda tidigt. Jag var sen. Sist av alla. Det var bara några veckor kvar tills jag skulle fylla 16.
Nej, jag känner mig faktiskt inte speciellt orolig för att jag är på väg in i övergångsåldern. Däremot känner jag mig säker på att det kan vara något hormonellt. För nog styr våra körtlar över ganska mycket av det som händer & sker i våra kroppar. (Jag blir dock inte speciellt förvånad om även det här provresultatet ser fint ut.)
Något som oroar mig mer är min viktnedgång. Sköterskan passade på att väga mig när jag ändå var där (och där någonstans försvann den där ljuva känslan). 58 kg fullt påklädd och med vinterskorna på. 58 kg (eller kanske bara 56, utan kläder på) till mina 175 cm.
Innan graviditeten vägde jag 67 kg. Var nere och nosade på 62 ett tag när jag hade ett väldigt fysiskt aktivt arbete. Där någonstans var gränsen. Eter amning och allt så hade jag ganska snart hamnat där igen. Men sedan slutet av sommaren har jag av någon underlig anledning börjat tappa ännu mer vikt. Revbenen syns ganska tydligt nu. Huden hänger. Brösten är ett minne blott. De runda kinderna jag hade en gång är nu helt insjunkna. Huden är torr och håret risigt. Jag börjar nästan se sjuk ut.
Med tanke på hur mycket kolhydrater jag för stunden äter, utan någon större fysisk aktivitet, borde jag i praktiken börja lägga på mig kilon istället för att tappa dem. Varför jag inte gör det är en gåta. Eller så är det tarmen som är skadad, och fortsätter att bli det, eftersom jag inte helt slutar att äta gluten.
När man är mitt i det, så som jag är nu, är det lätt att önska att allt var som förr.
Häromdagen tittade jag på bilder när jag och N var i Köpenhamn. Det var vår andra resa tillsammans och vi njöt av vackert väder, långa promenader, öl, god  mat och varandra. Det lyste om mig då. Jag vägde säkert 10 kg mer men såg så mycket mer välmående ut. Och faktiskt vad jag glad och lycklig på den tiden. När jag tittar mig i spegeln nu är allt det där ett minne blott. Och jag undrar - vad är det idag, med alla de redskap jag har, som gör att jag mår sämre än när jag levde ett liv i sus & dus?
Föräldraskapet tog (och tar) förstås hårt på mig. Det var en omställning jag inte alls var förberedd på  och det har rubbat hela livet. Hela dess grund. Naturligtvis det bästa som hänt mig. Men också det värsta. Den absolut största utmaningen.
Och yogan - jag trodde att den skulle hjälpa, inte stjälpa. Det är förvisso inte rättvist att skriva så för jag har fått med mig så mycket längs med vägen. Jag har blivit mer medveten de här åren som gått. Men ändå känns det som att jag saknar det viktigaste. Och det är det jag söker nu, med ljus & lykta, för det fattas mig.
Det känns lite grann som att jag står och vacklar på toppen av ett berg. Stupet är precis bredvid mig, och fattar jag inte rätt beslut nu så stupar jag handlöst ned i avgrunden.
Det låter förstås väldigt dramatiskt men jag tänker mycket nu och jag vet varken ut eller in. Jag har bara en känsla av att jag har ett antal beslut jag behöver fatta. Vilka de är har jag aning om. Det är bara en sån där gnagande känsla jag har inombords. Idag kan jag bara sätta min förhoppning till att det dyker upp lite ledtrådar snart. Och kanske resulterar det hela i att det en dag blir min tur att lägga upp en bild på ett strålande ansikte med ett äkta och innerligt leende...