Tack för den här tiden!

Ja då var det dags att ta farväl. I snart två år har Föräldraskap & Yoga fått hänga med och nu känner jag att den gjort sitt. Temat för bloggen är (delvis) inte aktuellt att skriva om längre och sedan är det ju så att när man själv går vidare i livet så krävs det en del förändringar. Det här är början på något nytt.

Som jag skrev i nya bloggen är jag inte heller riktigt redo att helt ta farväl från nätet. Ibland vill jag skriva och dela med mig av vad som händer i livet, men nu får det bli under annat namn och tillbaka till Wordpress som jag saknat.

 

Tack alla mina fina läsare som följt mig under de här åren. ♥

Jag hoppas att ni vill titta in även på min nya adress.

 

http://stillhetnu.wordpress.com/

Den sanna vägen är hjärtats väg

Jag finner ingen inspiration när jag läser bloggar, böcker eller tidningar längre. Jag blir snarare provocerad. Det har uppstår en mättnad. En kraftig mättnad! För det är ju sällan några nyheter. Det står samma sak sida ut och sida in. Egentligen. Och precis den känslan har jag varje gång jag själv skriver här också. "Men herregud, skrev jag inte om exakt samma sak bara några inlägg längre ner??!" Antingen (och oftast) är det bliss eller så är det negativt (ger mig själv en känga).
Kanske beror det på svackan som ännu inte släppt taget. Kanske beror det på den aggression som växt sig starkare i mig för var dag (jag exploderar för minsta lilla). Men faktiskt tror jag att det är något annat. Något som måste få ta plats nu.
Det började ruska om mig på riktigt när jag bestämde mig för att jag bara får logga in på Facebook på fredagar. De första dagarna kliade det lite i fingrarna för visst är det så lätt att bara kika in lite snabbt under en stund av tristess. När dagen D väl var där så kändes det inte alls så spännande längre. Jag svarade på ett mail jag fått, skrev grattis till någon som fyllde år och sedan loggade jag ut. Lättad!
Efter det har det bara blivit mer och mer av de här avoga känslorna för nätet över huvudtaget. När jag fastnar någonstans och har slösat av min dyrbara tid får jag en dålig eftersmak i munnen. Mitt humör blir avsevärt sämre också om jag suttit "över tiden". Jag blir lättirriterad och grinig.

Något händer nu och det måste, som sagt, få hända. Jag tror att jag en längre tid vandrat omkring på den där stigen där man antingen bestämmer sig för att kasta in handduken (jag talar om yogan nu, inget annat) eller så kämpar man vidare. Hittills har jag tappert kämpat på, men gud ska veta att jag varit nära att ge upp nästan varje dag. Jag har förbannat kundaliniyogan (och svikit emellanåt) men jag kommer alltid tillbaka. Jag kommer tillbaka för att jag är nyfiken. För att jag hoppas att dimman vid det här skumma vägskälet släpper snart och visar mig vilken stig jag ska ta härnäst.

Men mitt i allt detta visar sig sanningen för mig. Varje dag.
Jag är inte hjälpt av självhjälpsböcker. Jag är inte hjälpt av bloggar, Facebook eller andra medier. Jag måste fixa det här helt på egen hand. Jag behöver ingen som dunkar mig i ryggen eller skriver uppmuntrande ord. Mitt bekräftelsebehov liksom dog det med i den här härvan.

De senaste dagarna har mitt hjärta börjat värka och likaså klumpen i halsen. Det är här jag måste vara nu. Sanning. Och den finner jag inte här. Kärlek. Nej, den finner jag faktiskt inte här heller. Allt finns ute i verkliga livet. Med familjen. Med vännerna. Ensam med mig själv. Den finns där jag känner ett sant välmående. En inre glädje.

Idag när jag var ute i pulkabacken men lilleman upplevde jag ett sånt där magiskt ögonblick. Vi var ensamma. Det var alldeles stilla. Bara fåglarnas kvitter hördes. Och jag var totalt närvarande. Bara detta lilla fyllde mig med en sådan intensiv glädje att hjärtat slog stilla volter. Det fick mig att önska att jag kunde stanna tiden så att jag för evigt fick uppleva detta tillsammans med min son.


Och faktiskt tror jag att jag fick uppleva detta för att se sanningen. Det jag bett om så länge.
Min plats är inte elektronisk. Att jag dock måste söka jobb är en annan sak. Och det hoppas jag snart är ett minne blott. (Jag vet att jag kommer att ha ett jobb innan hösten gör sitt antågande.)
Mitt hjärta behöver mig för att kunna öppna sig på riktigt och jag är redo att omfamna det och släppa in (och ut) de känslor jag stängt ute i alla år.

 

SAT NAM!

och

VARMA KRAMAR



Kost och hår

Med kostförändringen märker jag att jag blir mer och mer (kroppsligt) medveten om vad som går för sig och inte. Det går upp och ned hela tiden men jag känner ändå att jag är på rätt väg.
De tvära bottendykningarna vet jag beror på kolhydrater. Mitt sockerberoende. Det räcker att jag äter något "gott" två dagar på raken så  har jag förstört allt och sedan kan jag knappt tänka på annat än hur gott det skulle vara med en chokladbiskvi eller några godisbitar.
Jag vet... men fortsätter ändå. Som en narkoman. Beroende av sitt heroin.
Dock kommer framgångarna, som när jag uteslöt alla sötsaker under vardagarna förra veckan. Jag mådde bra. Och mot slutet av veckan var sötsuget inte längre lika stort.
På lördagen unnade jag mig något sött på favoritfiket och det hade gått bra, bara jag stannat där. Men sedan slank det ned mer på kvällen och även igår. Ja jag vet varför jag alltid är så grinig och aggressiv på helgerna. Det är kolhydraterna!
Nu är jag tillbaka i vardagen igen och har bestämt mig för att lyckas bättre denna vecka. (Gojibär är det enda söta jag får äta.)

För stunden äter jag en kost som är en blandning av paleo och LCHF. Sistnämnda för att jag tycker det blir enklare att få till mättande maträtter (och för att man till slut blir less på att ha kokosmjölk till allt). Dock märker jag att något inte blir helt bra när jag fått i mig mejeriprodukter. Jag kan inte helt ta på det men har den senaste tiden börjat få huvudvärk efter en måltid med ost/grädde. Misstänker även att mina ständiga förkylningar/infektioner kommer sig av för mycket mejeriprodukter. Det är troligen dags att försöka utesluta så mycket som möjligt av detta också.

En dags meny kan se ut så här:

Frukost: smoothie på banan, avokado, kokosolja och kokosgrädde. Ibland med chiafrön i.

Mellanmål (beroende på hur lång tid som går mellan frukost och lunch): lite macadamianötter

Lunch: fiskgratäng med sallad

Mellanmål: ägglatte (ibland lite gojibär eller nötter till)

Middag: kyckling/currygryta på kokosmjölk med cashewnötter och blomkålsris

Jag märker att det blir bättre när jag äter mina mellanmål. När jag inte gör det har jag inte lika mycket energi.

Jag har gjort lite andra förändringar också. Blev trött på att mitt hår plötsligt blev fett så snabbt att jag bestämde mig för att testa balsammetoden (på riktigt denna gång). Trodde att det skulle bli fullkomligt kaos men det enda negativa jag upplevt är att det nu märks hur skadat mitt hår blev av senaste slingbehandlingen. Håret är kruttorrt och slitet i hårtopparna. I övrigt funkar det toppen. Håret känns rent och luktar fortfarande gott efter två dagar. Tummen upp alltså!
Efter mitt frisörbesök nästa vecka hoppas jag att även svintotopparna är ett minne blott.

Finns inte så mycket mer att berätta idag, mer än att jag försöker att ta en dag i taget. Som sig bör. Utbildningen är avslutad och jag är inskriven på AF igen. Jag affirmerar jobb för fulla muggar och ser ljust på framtiden. Även om det blir en del svackor också gläds jag ändå åt att jag är ganska bra på att lyssna till och följa mitt hjärta.

... och det luktar lite som en blöt hund

Det är som att något hänt de senaste dagarna.  Jag har blivit mer öppen för vad som händer och sker. Det är lättare att blicka inåt. Jag har fått uppleva en del tillbakablickar. Saker & ting jag behövt titta på.
Barndomen. Minnen. Jag ser bilder hos andra på Facebook, från tiden när vi var små, men jag är inte med. Jag var aldrig med. Inte ofta. Jag var ju den där enstöringen som bara lekte med en kompis åt gången. Var i stort sett aldrig med på kalas eller andra sammankomster.
Jag ser dessa bilder och läser deras historia. Jag minns inte mycket av de andras intressen, deras begåvningar och vart de åkte på semester någonstans. Lyssnade jag ens. Kanske inte, för det mesta handlade nog om mig. Lilla prinsessan på piedestalen. Ensambarnet som alltid ville bestämma och bara pratade om sig. Men kanske var det inte så att jag inte ville lyssna. Jag visste nog bara inte hur man gjorde. Det var ingen som lärde mig det där med empati.
Jag kan inte hjälpa att jag blir lite sorgsen, för när ögonen öppnas sådär abrupt känner jag mig som den där lilla flickan igen, men som står i en glaskula och bara får titta på. Och det var ju kanske så det var eftersom jag aldrig vågade vare sig komma ut eller släppa in någon.

Mitt ego har alltid varit stort. Idag är jag medveten om det och kan erkänna det och prata om det. (Ja till och med skratta åt det.)  Och kanske är det därför jag har så förbaskat svårt med lärarrollen. Så svårt att lägga mig åt sidan. Jag tänker och tror för mycket. Lyckas inte slänga av mig den blöta egofilten och ta på mig lärarmanteln. Men här står jag nu med den klara medvetenheten om det. Jag känner för var dag hur styrkan i mig växer.
Jag ska skaka loss den blöta filten. Jag ska ta mig förbi egot. Jag ska klara det!

 

Bilden har jag googlat fram

Hjärtats väg

Det känns skönt när man bestämt sig. Som att en sten fallit från bröstet.
Jag känner mig dock fortfarande väldigt osäker på vad jag vill, men i just detta val följer jag ändå mitt hjärta. Det är viktigt för mig. Jag kan inte leva med att göra något som jag gör bara för att någon säger att det ska vara så. Eller att gå en utbildning enbart för att det finns många jobb i branschen. Jag kan inte jobba om inte hjärtat får vara med. Måhända får jag aldrig någonsin jobba med det jag verkligen brinner för, men det måste ändå finnas en gnista där.

När jag under de här veckorna vänt ut och in på mig själv har jag funnit att det är en alldeles speciell sak som egentligen är den största anledningen till att jag måste kasta in handduken. Jag måste göra det för att det jag verkligen brinner för blir lidande. Har du gissat vad det är?
Ja, min yogalärarutbildning.
Jag minns glädjen när allt började. Stressen på mitt förra jobb som tog kål på min gnista. Den kom tillbaka och försvann igen under hösten.
Nu är det bara en termin kvar. Vi har tenta vid nästa tillfälle. Efter det en stor hemtenta. Och slutligen mitt elevpass som jag ska göra på kursavslutningen i Kärlingesund i maj/juni. All denna tid som gått och jag har fortfarande inte ens övat på att hålla i ett pass med en enda elev (det är verkligen tur att det inte är obligatoriskt för oss att hålla x antal elevpass under utbildningens gång). Jag har knappt ens orkat göra min egen yoga. Det känns inte alls bra. Någonstans trodde jag ju att jag nu skulle vara redo att ta det stora steget. Kanske kommer jag aldrig vara det men idag vet jag ändå att jag måste ta mig ur min dvala och börja öva. Öva, öva och åter öva! Om jag så inte får min man eller någon vän med mig så måste jag åtminstone hålla muntliga yogapass med mig själv för att öva på talet och hur jag ska hålla i en yogalektion.
Nu är det min rädsla som triggat igång mig. Och ilskan.
För jag kan faktiskt sitta här och bli riktigt arg på mig själv. Arg, för om jag inte hade varit så förbaskat feg så skulle jag haft åtminstone ett extrajobb som receptionist/yogalärare på ett av stadens spahotell. Att ha det så nära (och sedan fälla sig själv på målsnöret) är något som varit en tagg i sidan ända sedan jag fick erbjudandet och tackade nej. Visst att det inte var kundaliniyoga utan qi gong, hatha yoga och meditation, men det var något.  En början. En möjlighet att lära mig mer och samtidigt få vara i en trivsam miljö.

Det är allt detta som får mig att bli allt mer säker på att mitt avhopp inte blir en flopp. Och även om jag en dag ångrar mig så ska jag ändå alltid minnas varför jag gjorde det. Jag gjorde det för att jag fattade ett viktigt beslut - att följa mitt hjärta - och för att jag ville ge mig själv en chans att anta min största utmaning. Om jag inte påbörjar arbetet nu så kommer jag troligen aldrig någonsin att lära ut något av det jag kan. Och gör jag inte det kommer jag att fortsätta att nöta på samma gamla upptrampade stig.
Detta är nästa steg. Men först... ett steg i taget.

Bilden har jag googlat fram.

2014 inleds med de klassiska velerierna

God fortsättning!
Jag börjar det nya året med att sätta igång med mina velerier igen. Vet inte längre vad jag vill. Är så otroligt trött på att plugga (ja redan nu, efter bara en termin). Jag vill ju egentligen jobba! Jag menar, varför plugga i två år för att sedan få sämre betalt än vad jag får med min nuvarande kompetens? Och för att sedan sitta där med stora studieskulder. Plus minus noll i inkomst varje månad. Det där huset vi går och fantserar om ligger inte ens inom ett rimligt sikte.
(Nu var det i och för sig bristen på jobb som gjorde att jag sökte utbildningen... men ändå...)
Jag har grävt och grävt i mitt inre under ledigheten. Ångesten inför skolstarten börjar allt för mycket likna den ångest jag kände förra året när jag skulle tillbaka till jobbet efter solresan. Det är inte lika illa som då förstås, men helt ärligt - jag pallar inte trycket. Denna termin är (efter en titt på schemat)överfull av tema/grupparbeten och redovisningar (jag HATAR grupparbeten och ännu mer att redovisa eländet!). Och varför måste vi lära oss latinsk grammatik? Deklination I-V? Det räcker ju faktiskt med ordlära. Allt för mycket av det vi pluggar är i ärlighetens namn överkurs.
Långa dagar på det och sedan hem och plugga. Nej tack! Jag vill göra mitt och sedan åka hem och släppa allt.
Jag har mer och mer kommit till insikten att jag inte behöver bevisa något. Jag är inte och har aldrig varit någon tävlingsmänniska. Jag behöver inte sitta här med mina tankar att jag måste ha en utbildning för att bli något. Jag vet ju vem jag är. Jag vet vad jag kan och vad jag är bra på. Precis som jag vet vad jag är sämre på. Drömmen om att få det där egna kontoret en dag, är det inte bara en gammal sliten inre bild?! En bild som idag är förlegad.
När jag suttit några timmar framför datorn här hemma blir jag osocial, lättirriterad, stressad och allmänt skev i skallen. Tänk då att göra det i åtta timmar. Varje dag måndag till fredag. Det är lika skadligt som att utföra vilket statiskt arbete som helst. Ju mer still jag sitter desto mer inser jag att jag egentligen är en väldigt rörlig människa som bör ha ett någorlunda fysiskt arbete. Jag har aldrig varit så effektiv som när jag arbetade som lokalvårdare. Jag hade alltid välstädat och snyggt hemma och jag gjorde det utan att gnälla. Det och allt det andra "tråkiga" blev gjort på ett kick.
Därmed inte sagt att jag vill arbeta i den branschen igen. Kanske mest för att jag vet att jag är dömd till att alltid hamna i den arbetsledande rollen. Jag kan branschen och jag är bra på det jag gör.
Jag hanterar bara inte stressen.

Det här blev ju inte direkt ett upplyftande inlägg men så har jag inte bearbetat klart det inre kaos som startade i höstas. Dock ska sägas att en liten eld har börjat tändas i mig och den tändes när jag öppet vågade erkänna mitt missnöje. Det fick mig så pass alert att jag fick tummen ur och sökte ett jobb idag. Vet inte ens om jag vill det här, men det är en början. Och för mig är resultatet av det avgörande, för det betyder att det kanske finns en annan väg att gå trots allt. Att jag ångrar mig en dag om jag väljer en annan väg nu må vara hänt men jag är en sån där tjej (eller är jag tant nu?) som tycker om att följa sitt hjärta. Om så bara i stundens hetta.

Annars kan jag berätta att det varit skönt att ha jullov. Kanske lite mycket "utsvävningar" mot vad jag är van vid och väldigt mycket sötsaker men det hade jag ju godkänt för mig själv redan innan helgerna.
Det dummaste jag gjorde var att äta en pizza dagen innan julafton. Jag fick blåsor i halsen. På annandagen blev jag bjuden på mat där såsen innehöll soja. Inte så farligt tänkte jag, och ville inte heller vara besvärlig, men hostan och de slemfyllda luftrören som följt sedan dess vittnar om annat. Även om jag inte ätit korrekt sedan dess så har jag åtminstone varit strikt med att utesluta gluten ur kosten och slemmet i halsen börjar så sakteliga att avta.

Yogan har jag inte haft så mycket tid eller ork för. Några sporadiska yinyoga-pass har dock gjort gott. Det är så otroligt skönt att andas igenom smärtan när det stramar som värst. Vara totalt närvarande i andningen. Och efterföljande meditation. Utan mantran. Ibland blir jag trött på ljud. Vill bara ha det helt tyst. Eller i alla fall så tyst man nu kan få det med en treåring som leker eller tittar på Bolibompa.

På lördag ska jag och N få vår första barnfria dag/natt sedan bröllopsnatten i juni 2012. Lilleman ska vara hos sin farmor och farfar och vi ska ut och äta på en av våra favoritrestauranger. Efter det blir det en pubrunda. (Presentkortet till Arken spa sparar vi till sommaren.) Kanske hade funnits mer kvalitativa saker att göra en sådan här dag men det känns lite härligt att vi denna gång får lov att vara ute så länge vi vill utan att behöva åka hem vid 22 när vi har som roligast. Och dessutom slippa gå upp vid 6 dagen efter.

2014 kommer att bli ett bra år!

God Jul & Gott Nytt År

 God Jul och Gott Nytt År!

 

 

I år blir det ingen sammanfattning av året som varit. Det finns inte så mycket att skriva om denna gång.

Istället önskar jag er alla en underbar julhelg! Jag hoppas att ni får njuta av ledigheten med familj & vänner, god mat och allt därtill.

Vi hörs nästa år!

 

♥ KRAM ♥

Lite ljus dagen före Lucia

Lite smygande någonstans långt där inne känns det som att något lite, men bara lite, börjar spira.
Jag har varit hungrig. Men är det verkligen hungrig och inte bara hungrig med huvudet och ögat?
Det är nog bara så att det känns konstigt att äta mindre portioner. Så fort tillbehör som ris och potatis försvinner så ser det ju så ynkligt ut på tallriken. Fast i gengäld blir det mer kvalitativt. Fett som mättar bättre.
Ingen glädje ska tas ut i förskott, men lite lite piggare har jag känt mig idag.

Och nu vill jag önska er alla en glad Lucia!

 

 

Bilden har jag googlat fram

Första delen avklarad

I eftermiddags fick jag svar på de sista proverna jag tog i förra veckan. Som jag redan anade såg även dessa finfina ut. Inte en siffra som stack ut. Jag är på ett hormonellt plan i toppform och klimakteriet är definitivt inte och flåsar mig i nacken.
Genom någon slags uteslutningsmetod kan man väl nu säga att jag fått veta det jag behöver veta. Och det svaret står att läsa i föregående inlägg. En rejäl kostförändring, disciplin och tålamod i mängder. Sedan kanske den nya energin kommer lagom till att vårkänslorna börjar blommar ut. Kanske t o m innan dess, men just nu tänker jag bara ta en dag i taget. Att det blir en del "slarv" i jul är inget jag tänker hymla med. Lite mumsande på en marsipanbit och festligheter i goda vänners lag tänker jag inte tacka nej till (i år). Däremot ska jag göra allt medvetet. Njuta av varje tugga. Av varje stund. Men efter det får det nog vara slut med att "unna sig" en massa. För en bra tid framöver.

Paleo på nytt

Några timmar efter att jag skrev mitt förra inlägg så kom ett mail. Ett svar jag väntat på, från min mentor. Jag blev så glad att ögonen nästan tårades för jag kände mig så tacksam över det fina svaret. Jag behövde detta nu. Rådgivning och stöttning i min process.
Jag hade frågat om allt som händer omkring mig nu. Bl a om kost och om yogan.
Han skrev att han inte kan ställa en helt korrekt "diagnos" bara genom mail men att det högst troligen är glutenintolerans som är orsaken till alla symtom. Tröttheten, nedstämdheten, alla infektioner...
Och det stämmer naturligtvis. Så länge jag tänker att jag kan "unna mig" en pizza ibland så kommer jag aldrig att bli fri från symtomen. Istället kommer det bara att bli värre och värre.
Jag har fått rådet att hålla mig strikt till paleokost (alltså inte vegetariskt som de flesta andra förespråkar). Rent kött, frukt, grönsaker, ägg, nötter och fiskolja. Därtill ska jag undvika processad mat, bönor, spannmålsprodukter och socker.
Det låter toppen för  mig som redan är inne på den här typen av kost. Tyvärr är det kolhydrater som gjort att jag misslyckats. Jag började lägga till ris i kosten, för att underlätta matlagningen hemma. Och vips hade även sötsuget kommit tillbaka. Sockermonstret flyttade in i min kropp igen. Faktiskt har det knappt gått en dag utan någon typ av sötsak sedan dess. Det är förresten detta som gör att jag svettas som ett djur på nätterna. Jag märker också att jag nästan alltid får ont i magen om jag äter något sött. Det gäller även torkad frukt.
Allt jag fått till mig är alltså inga nyheter, men däremot tar jag det till mig på ett helt annat sätt nu. Jag vet att det måste ske en förändring för annars kommer jag aldrig in på rätt spår igen (och vem vet vad för sjukdomar som bryter ut av en konstant läckande tarm). Jag har fått ett recept på välmående och jag ska nu göra mitt bästa för att följa de kostråd jag fått. Något säger mig att jag kommer att lyckas bättre denna gång.

Fortsättning följer...

Rebellen ryter till igen

Vila får man göra när man ligger i graven är något jag brukar säga halvt på skämt, men jag börjar allt mer fundera på om det inte ligger ett ganska stort allvar i orden. Jag gissar att min kropp ruskar om mig gång på gång för att den vill något. Den vill att jag ska vila. Inget annat!
Jag blev sjuk igen förra veckan. Feber och ont i halsen. Inte pga gluten denna gång. Det utlöstes en dag efter en osteopatbehandling och ett härligt pass yinyoga. När jag sedan unnade mig en stunds vila och reiki började jag tänka efter. När vilar jag egentligen när jag är hemma? Svaret blev  - aldrig!
När jag är hemma från skolan för att jag är sjuk så ligger jag knappast på sofflocket och tittar ut  genom ett fönster. Snarare gör jag samma som i skolan, med skillnaden att i skolan är en lektion tre timmar. Här hemma är "lektionen" sex timmar. Det finns alltid något att göra. Arbetet tar aldrig slut. Man måste jobba som en tok för att hinna i kapp. Ett steg fram... två steg tillbaka...
Nog visste jag att det skulle bli tufft med en YH-utbildning, men hade jag fått en mer praktiskt inblick i det hela så skulle jag troligen övervägt att vänta ett slag med att börja studera. Åtminstone fram tills dess att jag tagit min yogalärarexamen. Det har blivit too much(!) med allt. Och yogan är nästan det som blivit mest lidande. Faktiskt är det så illa att jag vissa dagar nästan överväger att hoppa av. Jag missade ju en yogahelg nu eftersom jag var sjuk och jag kände mig inte ens besviken över det. Snarare var det en lättnad som infann sig i mitt bröst. Jag fick vara helt "ledig" en helg och bara vara med familjen. Får nästan samvetskval av att skriva om det. Men det ÄR jobbigt att kämpa i motvind. Är så nära att kasta in handduken och bara låta allt falla i glömska.
Varför läser man aldrig någonsin om sådant här? Varför är det bara guld & grön skogar och massa lull lull hela tiden?
Man ser leende människor på färggladda yogamattor eller på stränder. Det är renlevnad, raw food och moralpanik gentemot dem som inte håller måttet. Gud nåde om du dricker mer än ett glas vin på fest och hur kan du med att äta något som inte är ekologiskt. Ibland tänker jag att en del yogisar är värre än dem som lever "orent", bara att man döljer det bakom ett vänt leende (som ju i slutändan inte var så vänt ändå).
Jo, jag vänder på stenar nu. Synar alla sömmar. Ifrågasätter. Granskar allt (onödigt) kritiskt. Och mer än någonsin vill, och behöver jag, isolera mig från omvärlden. Jag vill inte läsa fler tidningar eller logginlägg om att man måste göra si eller man måste äta så och gud vad jag är redig.
Jag gör nu vad jag vill och vad jag känner för! Och vi borde alla skita fullständigt i vad alla andra gör för det har vi inte med att göra. Ingen känner någon så väl att man har rätt att döma någon, utan att känna till bakgrunden. (Det är alldeles för lätt att sitta på läktaren och vara redig!)

Nu ska jag krypa in under en sten någonstans och sitta där och vara bitter i några veckor.
Jag är tacksam för att jag funnit yinyogan i denna stund för den gör otroligt gott, och dessutom känns det som att jag inte sviker yogan helt när jag har den med mig.

Om Shanti

Toppar, dalar och svåra beslut

Jag fick en sån där speciell känsla igår, när jag på morgonen vandrade genom stan. Gatorna var ännu ganska öde. Julbelysningen och de julpyntade skyltfönstren spred en fin julkänsla inombords. Ja, det var en sån där myskänsla som är ganska ovanlig numera och som är svår att beskriva i ord, men som muntrade upp mig där jag gick med mina lurar som ljöd av härliga mantran. Jag andades in den friska luften (långa djupa andetag) och kunde inte vara mer nöjd just då.

Promenaden tog mig till den sista etappen av provtagningar. Denna gång ett antal hormonella sådana hos min gynekolog. I ett sista desperat försök vill min läkare undersöka ifall jag är på väg in i klimakteriet. Så långt hade jag knappast tänkt själv. Klimakteriet vid nyss fyllda 40?! Nej, det kan väl inte stämma. Min mamma var över femtio när de första tecknen kom.
Inte omöjligt förstås. Vissa är tidiga, men oftast är det de som börjat blöda tidigt. Jag var sen. Sist av alla. Det var bara några veckor kvar tills jag skulle fylla 16.
Nej, jag känner mig faktiskt inte speciellt orolig för att jag är på väg in i övergångsåldern. Däremot känner jag mig säker på att det kan vara något hormonellt. För nog styr våra körtlar över ganska mycket av det som händer & sker i våra kroppar. (Jag blir dock inte speciellt förvånad om även det här provresultatet ser fint ut.)
Något som oroar mig mer är min viktnedgång. Sköterskan passade på att väga mig när jag ändå var där (och där någonstans försvann den där ljuva känslan). 58 kg fullt påklädd och med vinterskorna på. 58 kg (eller kanske bara 56, utan kläder på) till mina 175 cm.
Innan graviditeten vägde jag 67 kg. Var nere och nosade på 62 ett tag när jag hade ett väldigt fysiskt aktivt arbete. Där någonstans var gränsen. Eter amning och allt så hade jag ganska snart hamnat där igen. Men sedan slutet av sommaren har jag av någon underlig anledning börjat tappa ännu mer vikt. Revbenen syns ganska tydligt nu. Huden hänger. Brösten är ett minne blott. De runda kinderna jag hade en gång är nu helt insjunkna. Huden är torr och håret risigt. Jag börjar nästan se sjuk ut.
Med tanke på hur mycket kolhydrater jag för stunden äter, utan någon större fysisk aktivitet, borde jag i praktiken börja lägga på mig kilon istället för att tappa dem. Varför jag inte gör det är en gåta. Eller så är det tarmen som är skadad, och fortsätter att bli det, eftersom jag inte helt slutar att äta gluten.
När man är mitt i det, så som jag är nu, är det lätt att önska att allt var som förr.
Häromdagen tittade jag på bilder när jag och N var i Köpenhamn. Det var vår andra resa tillsammans och vi njöt av vackert väder, långa promenader, öl, god  mat och varandra. Det lyste om mig då. Jag vägde säkert 10 kg mer men såg så mycket mer välmående ut. Och faktiskt vad jag glad och lycklig på den tiden. När jag tittar mig i spegeln nu är allt det där ett minne blott. Och jag undrar - vad är det idag, med alla de redskap jag har, som gör att jag mår sämre än när jag levde ett liv i sus & dus?
Föräldraskapet tog (och tar) förstås hårt på mig. Det var en omställning jag inte alls var förberedd på  och det har rubbat hela livet. Hela dess grund. Naturligtvis det bästa som hänt mig. Men också det värsta. Den absolut största utmaningen.
Och yogan - jag trodde att den skulle hjälpa, inte stjälpa. Det är förvisso inte rättvist att skriva så för jag har fått med mig så mycket längs med vägen. Jag har blivit mer medveten de här åren som gått. Men ändå känns det som att jag saknar det viktigaste. Och det är det jag söker nu, med ljus & lykta, för det fattas mig.
Det känns lite grann som att jag står och vacklar på toppen av ett berg. Stupet är precis bredvid mig, och fattar jag inte rätt beslut nu så stupar jag handlöst ned i avgrunden.
Det låter förstås väldigt dramatiskt men jag tänker mycket nu och jag vet varken ut eller in. Jag har bara en känsla av att jag har ett antal beslut jag behöver fatta. Vilka de är har jag aning om. Det är bara en sån där gnagande känsla jag har inombords. Idag kan jag bara sätta min förhoppning till att det dyker upp lite ledtrådar snart. Och kanske resulterar det hela i att det en dag blir min tur att lägga upp en bild på ett strålande ansikte med ett äkta och innerligt leende...

Trädkramare

Jag är van vid att när jag utvecklas, så blir det ganska mycket ljusare. För mig hör det till. Svackor kommer och svackor går, men ljuset kommer ganska snart igen. När man då möter ett sånt här kompakt mörker, när man inte alls känner igen sig, blir det en ganska obehaglig upplevelse.
Om det känns som att det vid varje steg man tar ligger en trampmina så blir man feg. Tar inga onödiga chanser.
Jag vet idag inte om jag går framåt eller om jag fastnat totalt. Stagnerat. Jag vill inte tro på det sista för jag älskar fortfarande det jag gör. Med alla de pauser jag har i yogan nu, uppskattar jag min kriya mer och mer för varje gång jag väl kommer till skott och gör den. Häromdagen fick jag en otrolig energikick och jag tänkte att Wow, nu vänder det! Det gjorde det inte, men jag kunde ändå känna en glädje över känslan just då.
Samtidigt finns en stark längtan att få ett svar. Vad ska jag göra för att ta mig ur den onda cirkeln? Finns det något jag kan göra?

Ska jag testa något nytt?
Jag skulle ju börjat löpträna, men i ärlighetens namn visste jag redan när jag fick hem mina fina skor att det bara skulle bli ett par bekväma promenadskor. Tanken var fin, men springa är inte och har aldrig varit min grej. För mig är det snarare den största formen av självplågeri. Simning likaså. Mysigt med några längder när man är på spa men sen får det räcka.
Gym? Dötrist! Jag köpte en skivstång till mig själv i 40-årspresent. Använde den ett fåtal gånger och sedan dess har den samlat damm till oigenkännlighet. ;)
Jag ogillar även att trängas med andra eller att ha tider att passa. Body pump på torsdag kl:17.00, ger mig kalla fötter bara av att skriva texten. Jag kanske känner för att träna när jag bokar tiden men när det väl blir torsdag vill jag bara gömma mig. Ja, ni förstår säkert varför yogan blivit min bundsförvant. Yoga kan jag göra i enskildhet när jag själv känner för det.
En sak som dock rört sig i mina tankar länge är att det är platsen jag är bosatt på som utgör ett hinder. Om det enda som finns i omgivningen är asfalt, asfalt och åter asfalt. Och där det enda trädet som finns är ett litet planterat äppelträd på gården mellan hyreshusen. Då är det faktiskt inte så lockande att ge sig ut, vare sig på promenad eller på löpträning (och förstöra allt vad knän heter).
Hade jag bott nära skog och mark så skulle jag varit ute varje dag och jag skulle säkert försökt mig på att börja löpträna också. Men faktiskt hade det nästan räckt att bara ställa mig bredvid ett träd och andas för att suga åt mig och bli full av energi på tre röda. En gång i tiden sa jag att jag är beroende av skogen och dess energi. Idag förstår jag exakt vad jag menade. Jag saknar närheten till naturen så mycket och det är nästan smärtsamt att inte kunna andas skogsluft varje dag.
Och med detta vill jag bara säga att jag hoppas att ni, som kan omfamna Moder Jord varje dag, vet hur lyckligt lottade ni är! Kanske är det lätt att bli hemmablind när man bott så ett tag, men tänk tanken att vakna upp utan detta en dag. Att bo (någorlunda) långt från centrum och att bara kunna öppna ytterdörren och ha naturen inpå. Det är sann frihet det! Och det föder i mig en stark längtan - att en gång få bo vid mina älskade träd igen...

Nu ska jag för er berätta...

Inte vad en gosse gjorde, utan vad som gjort min frånvaro härifrån så lång.
Först och främst är det inspirationen till att skriva som (tyvärr) varit stendöd länge. Jag har faktiskt aldrig varit med om att ha en sån här lång paus utan att få åtminstone några kreativa tillfällen.
Om ni bara visste vad jag saknar skrivarglöden. Den gudomliga inspirationen. Att bara vara redskapet som får texten att matas fram.

Men allt startade egentligen en tid efter yogaretreatet i somras. Jag fick problem med magen och en massa annat som lätt kunde diagnosticeras som glutenintolerans. Jag bestämde mig för att utesluta gluten en tid för att se vad som hände. Det blev bättre, men pga att jag uteslutit allt gluten en tid så gav testerna jag tog på min vårdcentral negativt utslag. De tyckte att jag trots detta borde ta fler tester, men då jag inte var beredd att börja äta gluten igen och inte heller hade lust att svälja slangar valde jag att inte gå vidare.

Min kostförändring fungerade hyfsat en tid, sedan fick jag trots detta allt som oftast problem med både mage och andra kroppsrelaterade besvär. Jag gick ner ännu mer i vikt och jag började känna mig irriterad över att nyttig kost gjorde föga nytta. (Jag upptäckte även att Chlorella var en av bovarna i dramat, trots att jag åt en sort av hög kvalitet.) Och faktiskt är det väl så att ju mer "rent" man lever desto mer negativt påverkas man om man någon gång slarvar med kosten. Ändå var det just vad jag började göra och fann att jag mådde bättre av att sätta in mer socker/kolhydrater i kosten igen. Jag märkte att jag även kunde äta en pizza, en tårtbit eller en smörgås ibland. Dock gjorde jag misstaget att dagligen äta gluten en period. Jag hade nyligen varit sjuk och trodde att jag var på väg att bli sjuk igen när jag började känna mig febrig och hängig. Termometern gav dock inget utslag men tröttheten hängde med i flera dagar. Några glutenfria dagar följde och sedan åt jag mycket gluten igen och fick ännu starkare symtom. Denna gång fick jag faktiskt feber på riktigt. Då kunde jag förstås inte blunda för sambandet längre. Min kropp vill inte få i sig gluten (eller om det bara är vete?) längre.

Fast det jobbigaste har egentligen varit omställningen, att gå från att göra ingenting, till en heltidssysselsättning. Jag hade trots allt varit hemma i fyra år innan skolan började. Under denna period träffade jag knappt ens andra människor. Jag kände att jag var och nosade på väggen redan tidigt i utbildningen. (Har antagligen varit i närheten långt tidigare. Och troligen är jag där hela tiden och nosar men jag kämpar mig fram på mina sista reservkrafter för att jag bara måste ta mig igenom allt.)
Hemma har jag en liten kille som river tapeterna och som pratar på både in- och utandning dygnets alla vakna timmar. I klassen är vi 36 elever. Så många som får plats i ett klassrum på skolan. På lunchen är vi 300 elever som ska slåss om mindre än 100 sittplatser. (Vid ett tillfälle fick vi faktiskt sitta i en kall stentrappa och äta lunch. Det känns inte riktig ok.) Och ni som känner mig vet vilket stort behov jag har av lugn och att det ska vara tyst omkring mig. Det är ett stressmoment även det, att det aldrig någonsin är tyst. Faktiskt har jag blivit tvungen att ta "ledigt" vissa dagar. Många tror säkert att jag stannat hemma för att plugga på en tenta men jag har helt enkelt behövt tystnaden. Att bara få vara hemma helt ensam. Ingen musik. Inga ljud. Bara lugn, ro och egentid. Och så lite pluggande som möjligt.

Denna termin har även varit full av sjukdom. Både lilleman och jag fick öroninflammation för en tid sedan. Jag hör fortfarande dåligt på vänsterörat efter detta. Efter det har fler förkylningar följt och en kronisk trötthet som förföljt mig länge nu. Var ett tag säker på att jag fått problem med sköldkörteln men trots flera provtagningar är den i toppskick. Tog ännu fler tester för kortisol (misstänkte även binjurarna ett tag) och annat men även de testerna var fina. Ingen näringsbrist. Inga andra konstigheter.
Ibland önskar jag att jag kunde få en simpel diagnos som högt blodtryck. Något man kan ta på och få medicin för. Ända sedan 27-28 års ålder har jag dragits med symtom som ingen tar på allvar. Inte tillräckligt ont för fibromyalgi eller kroniskt trötthetssyndrom. Underförstått får man veta att det "sitter i huvudet". Bullshit! säger jag då.
Ett tag var jag trots det inne på att låta min läkare skriva ut antidepressiv medicin till mig, men lyckades någonstans hitta förståndet igen. Jag vill inte hamna i det träsket igen. Tack & lov ville inte min läkare ge mig sådan medicinering heller eftersom jag har anlag för att få maniska perioder. Idag har jag också förstått att det var den tidigare medicineringen som förstärkte dessa faser.

Det som verkar ha fått alla dessa symtom (tänker främst på förkylningar, "binjureobalans" och liknande) att bryta ut var när jag i samband med att terminen startade började gå till en osteopat. Jag tänkte att det var på tiden. Hade ju planerat att gå ända sedan W föddes pga mina kvarstående besvär efter foglossningen. Det som till slut fick mig att ta tag i saken var dock inte detta, utan att min nacke blivit så sned. Nu är det rak igen men det känns som att olika symtom dyker upp efter varje besök. Och kanske är det så det måste vara. Det sägs ju att det som dyker upp är sådant som bara symtombehandlats tidigare (det är lättare att ta en Panodil än att genomlida febern), men som man aldrig gått på djupet med.
Jag är medveten om att jag skalar av lager efter lager hela tiden men jag trodde aldrig att det jag skulle finna var ett sådant här konstant mörker. Har faktiskt aldrig varit med om en "svacka" med så få ljusglimtar.
Jag tror att alla vi yoginis/yogis går igenom någon period där vi undrar vad vi gett oss in på. Under hösten har jag ofta undrat om det är värt det. Var det inte bättre när jag var ovetande, åt och drack onyttigt och bara hade en del vanliga svackor emellanåt? Är det inte bättre att vara som alla andra (nej, vet du vad!) och blunda för allt annat.
Ändå är det för sent nu. Man kan inte byta bana när man redan kommit så här långt in på stigen. Det  är omöjligt. Och det vill jag ju inte heller. Så klart! Men däremot vill jag känna glädje igen. Få ork och energi igen. Domineras av den (för mig) rätta hjärnhalvan igen. Det är läskigt när man själv (och genom test) märker att man plötsligt styrs av vänster hjärnhalva. Vad sjutton hände där?? Spontaniteten är som bortblåst. Jag har blivit stel, rigid, realistisk (nej det har faktiskt aldrig varit mitt element förut), placerar saker i fack och har blivit jättetrist som människa. Kreativiteten är (som sagt och säkert märks också) stendöd och inget känns ens kul längre. Jag styrs maniskt av mitt kontrollbehov. Var sak på sin plats. Inte konstigt om man springer in i väggen.
Men faktiskt tror jag att det lite grann också beror på obalans. Innan jag blev gravid var det mycket galej & tjohej och för lite av det andra. Det mår ingen bra av i längden. Efter att vår älskade son kom till världen gick jag in i mammabubblan. Mamma och hushållerska dygnets alla timmar. Tillgänglig jämt och aldrig vara ensam. Och totalt renlevnadsliv. Sistnämnda är väl bra tycker ni förstås och ja det är det väl. Men till en viss gräns. Ibland behöver man släppa lite på skaklarna, speciellt om man blivit så stel som jag. Det behövs en balans helt enkelt. För mig fungerar det inte, och kommer aldrig att fungera, att äta enbart veganmat och aldrig unna mig något annat. Det funkar inte heller att äta kött årets alla dagar. Detsamma gäller sötsaker och alkohol. Sötsaker är dessvärre min last så där blir det nästan alltid obalans men alkoholen kanske jag borde våga röra lite oftare för att klara av att slappna av. Att finna balansen utan att vågskålen tippar över åt endera hållet helt enkelt.  Dock är det något av det svåraste som finns - att finna (och reglera) den ultimata balansen - för oftast vill man något för mycket och då slår det över.

Borde jag skriva något om yogan också kanske? Där går det också sådär. Tröttheten gör att jag ofta unnar mig sovmorgon istället, men jag tänker att det är i sin ordning. Kroppen behöver vilan och jag har varit så disciplinerad under året att jag kan få lov att sakta ner på tempot nu. Kanske är det även vad alla sjukdomstillfällen velat säga till mig, att det är dags för ett vilostadium nu. Bara blicka över allt och satsa mer på kontemplation.
Annat som jag märkt är att det faktiskt inte gör någon som helst skillnad att göra en kriya i 40 dagar mot att göra den i bara 20. Det känns ok att avbryta en kriya efter halva tiden och välja en annan om det överensstämmer mer med vad jag behöver just då.
Vad som händer om jag utför en kriya längre än 40 dagar vet jag dock inte ännu eftersom jag inte haft vare sig tid eller tålamod till det. Kanske är det en utmaning att ta tag i när utbildningen är klar till sommaren?

Ja så här har ni mig nu: trött, oinspirerad, apatisk, stressad inför alla tentor som hänger över mig, sötsugen, tråkig, glad över att jag lyckades skriva hela detta långa inlägg och sist, men inte minst otroligt provocerad av alla träningsfanatiker som försöker överträffa varandra i allt de gör (snälla, sluta logga in på gymmet varje dag och sluta skriva exakt likadana inlägg om träningen vareviga dag, jag vet redan allt tusen ggr om!! Och om nu träningen skapar ett sådant fantastiskt välmående, vadan detta stora bekräftelsebehov??! Mitt recept är enklare - jobba med självkänslan(!) så försvinner behovet att ha loggen full av jubel och hurrarop. ;)
(Sådär ja, nu lyckades jag avslutade det hela med att vara både elak och provokativ. Det märks att jag börjar bli mig själv igen. Kanske borde starta en ny typ av blogg för få lov att spy galla också. ;)
 
SAT NAM och tack för idag! ♥ 

Jag har ett liv igen

Jag är inte längre bara mamma och "hushållerska". Nu är jag även elev. Och om mindre än två år är jag med all säkerhet ute i arbetslivet igen.
För mig betyder det att jag kommer att bli ännu mindre aktiv här (om det nu går att bli mindre aktiv än vad jag redan är ;). Tiden blir knapp när en treåring behöver sin mamma, när tentor lurar runt hörnet och nu när yogalärarutbildningen startar på nytt i helgen.
Jag måste säga att jag lite avundas er som jobbar heltid (och mer därtill), ger yogalektioner på kvällarna och ändå har tid att dagligen skriva inspirerande texter. Själv kämpar jag med att få tiden att räcka till att göra min yoga på morgonen innan lämning på dagis samt även försöka få till en stunds styrketräning (som min osteopat rekommenderat mig att göra då 100 procent yoga och noll procent styrka inte är en vidare bra kombination) ett par dagar i veckan.
Jag är så trött nu när dagarna är fyllda med aktiviteter från morgon till kväll att jag får vara glad om jag inte somnar så fort jag öppnar min bok när jag sätter mig i soffan på kvällen. Kanske vänder det när jag kommit in i det hela. När man gått i stort sett sysslolös under fyra års tid tar det förstås inte inte bara två veckor att vänja sig vid heltidsaktiviteter igen.

Idag ville jag mest bara ge ett livstecken. Jag håller på att kurera mig från en enveten förkylning som vägrar släppa taget. Försöker även ladda inför yogahelgen och hoppas att någon energi finns kvar tidigt på måndag morgon när vi har essäskrivning i skolan.
Ja, lite så ser mitt liv ut just nu. Lite trist och vardagligt och troligen inte så inspirerande för stunden. Men så måste det se ut just nu. Var sak har sin plats. Allt annat kommer i sinom tid.
I'll be back!

Att vända dagdrömmeri mot här och nu

Det tar förstås olika lång tid för alla, men för mig har det tagit nästan 18 år (började min sporadiska och något otåliga meditationsbana vintern 1995) att nå framgång i meditationstekniken. I just detta fall syftar jag till att lyckas övermanna mitt fantiserande/dagdrömmeri. Jag har knappt ens varit medveten om att jag jämt gör det. Att jag sakta men säker seglar iväg i tanken och börjar hitta på små historier som jag sedan spinner vidare på och som definitivt påverkar mina tankegångar på ett mer eller mindre negativt vis. Och efteråt har jag undrat varför jag är så luddig i huvudet.
Nu när jag klarar av att föra tillbaka medvetandet till andningen är jag mycket klarare i huvudet efter att jag mediterat. Måste förstås erkänna att det krävs en del ansträngning (att förändra något man varit van vid sedan barnsben) men jag tror att det är just det här strävandet jag saknat innan. Att kämpa för att nå dit jag önskar.
Jag märker att jag plötsligt har med mig detta även i vardagen (dagdrömmeriet stannar ju inte vid meditationstillfällena). Så trots att jag fortfarande i mångt och mycket agerar som vanligt kan jag "fånga upp" mina tankar lättare nu. Jag ser vart jag faller och vart jag har mina framgångar. Det är det absolut värt att anstränga sig lite extra för! Häck väck förbenade orealistiska fantasier!

Andetaget som förändrar

I det stilla andetaget finns allt. Tålamod. Tolerans. Medkänsla. Glädje. Kreativitet.
Det öppnar upp för något större. När vi är medvetna. Och inte glömmer att fokusera på andningen.
Jag börjar min morgon med att andas och att i andningen plantera ett frö för dagen. Det kan vara att ha tålamod och vara vänlig mot dem i min omgivning. Att se något vackert i alla jag möter. Att vara modig. Ge en komplimang. Att istället för att kritisera (åtminstone i tanken) hitta något positivt istället.
När jag andas medvetet under dagen kan jag minnas det lilla frö jag planterade på morgonen. Det känns fint även om det fortfarande är lätt att falla tillbaka i det gamla vanliga omedvetna beteendet. Men det här är en början på något nytt. Nya tankegångar. Nya handlingar. Nya ord.
Jag är tacksam för att jag ryckts upp lite ur den gamla dvalan. Tacksam för förändring.

Vilar i andetaget

Nej, jag är forfarande inte riktigt redo att börja skriva här igen. Ändå känner jag att det är skönt att få göra sig hörd emellanåt.
Sommaren har varit underbar. En sommar- och värmesökande människa som jag har njutit i fulla drag. Jag kommer att kunna leva på det länge. Speciellt våra tio dagar i Varberg.
Nu när man ska in i vanliga rutiner igen har jag som vanligt hamnat i lite av en svacka. Jag saknar de lediga veckorna vi haft tillsammans hela familjen. De avslappnade dagarna. Friheten från alla "måsten". Samtidigt är det på något vis ändå skönt med de vanliga rutinerna också. Att komma igång med yogan igen. Och meditationen. Andningen. Den som känns viktigast för mig nu.
Det har dock inte varit helt lätt att komma igång igen. Jag har dragits med negativitet, extrem trötthet och huvudvärk en tid nu och har tappat både smak- och luktsinne (och hår... ja jösses vad mycket hår jag tappar nu). Magen verkar reagera negativt på det mesta jag äter (inte bara gluten och mjölk, som jag numera utesluter ur kosten). Har ingen aning vad det beror på men jag kämpar mig igenom det hela i tron att det bara är någon obalans i systemet. Jag försöker hela tiden vara uppmärksam på vad jag ätit och hur jag tänkt och handlat. Ibland finns det samband, ibland inte. Äter diverse kosttillskott och hoppas att det ska vara ett bra tillfälligt komplement till kosten. Har tarmen blivit skadad kanske det dessutom tar lite tid innan den börjat suga upp näring som den ska igen.

Mitt intresse för buddhismen som alltid varit stort har börjat växa sig allt starkare. Jag funderar på om det kanske är studier jag ska ta upp när jag är klar med yogalärarutbildningen. Vet att det finns en studiecirkel här i stan. Just nu pågår tredje studieåret (av tre) men förhoppningsvis startar det om igen nästa år.
För tillfället vilar jag dock i varat (och andetaget) så gott jag kan och låter mig inspirerar av Sakyong Mipham och Pema Chödrön's böcker. Om tre veckor börjar jag plugga så jag passar naturligtvis på att njuta lite extra av den sista ledigheten också. ;)

Bilder från semestern (text kommer en annan dag)

En liten uppdatering

Det var länge sedan jag skrev här nu. Alldeles för länge sedan. Samtidigt känns det oerhört skönt med pausen. Den var (och är fortfarande) välbehövlig. Jag får mer saker gjorda när jag inte fastnar här.
Idag skriver jag mest för att uppdatera lite om vad som hänt sedan senast. Jag är inte tillbaks igen. Inte riktigt än.

Jag har hunnit med att fylla 40. Folk frågar hur det känns. Skulle det kännas annorlunda att vara 40 än 39?! Nej, det gör det inte. Jag är likadan som vanligt. Ingen kris i sikte heller för den delen. ;)

Jag och N har firat vår första bröllopsdag. Det blev dock två veckor försent eftersom jag var på yogaretreat den officiella dagen. Istället firade vi på vår förlovningsdag i lördags.
Vi började med spa på Arken. Jag överraskade N med en duomassage innan det var dags att bada. Var knappt några folk där på morgonen så det var extra skönt och avslappnat.
På kvällen åt vi gott på vår favoritrestaurang och lite gott på favoritpuben. Var hemma redan innan 22.

W har slutat med blöja. Det hände bara sådär förra veckan utan att vi engagerat oss alls det senaste. Han har verkligen varit jätteduktig (även om man kanske inte ska uttrycka sig så)! Det var förstås något som låg i tiden och helt naturligt men jag kan inte hjälpa att jag känner mig stolt som mamma.

I veckan fick jag svaret jag nervöst väntat på. Jag är antagen till utbildningen! 2 september börjar jag läsa till vårdadministratör på yrkeshögskolan här i stan.
Några dagar senare bekräftade även CSN att jag får studiemedel.
Ja, så nu vet jag åtminstone vad jag ska göra under två års tid.

I sommar blir det semester i Varberg igen fast denna gång blir det 9 hela dagar/nätter på Varbergs Stadshotell & Asia Spa. Ser verkligen fram emot att bara njuta, bada, yoga, äta och leva gott.

Första året på yogalärarutbildningen avslutades med ett tredagars yogaretreat i Kärlingesund. Underbar kursgård. Nära naturen. Underbar yogasal. Kor med kalvar utanför fönstret. Salta bad. Iskall dusch vid 4 på morgonen (jag kunde inte sova så jag gick upp en timma innan de andra för att slippa köa till duschen). Yogisk mat. Mycket yoga, meditation och glädje. Alla kom vi varandra närmre när vi levde yoga så tätt tillsammans tillsammans i dessa dagar.
Det som berörde mig mest under helgen var lördagskvällen då vi vid the Sacred Fire fick Nam. Jag kan än idag inte sätta ord på vad som hände efter detta. Inget underligt. Inget häftigt och blixtrande. Men något hände. Något som berört mig på djupet. Efter helgen har jag haft mer ork att ta itu med saker. Jag känner mig mer närvarande. Mer jordad och stabil. Jag har fått en rejäl skjuts framåt.
Faktiskt känns det lite som att det var en riktig initiering (även om en sådan egentligen inte finns).

Denna veckan och fyra veckor framåt går jag på en s k Candidadiet. Jag utesluter alltså socker, mjöl/gluten, jäst, kött (inget måste men jag har ju slutat ändå), alkohol, mejeriprodukter, frukt och lite annat. Har dock tillåtit mig att äta en halv banan till frukost (vilket är tillåtet) och även fetaost ibland.
Jag äter tillskott i form av Chlorella (något jag påbörjade redan i maj) och Neem (ett ayurvediska preparat). Båda är utrensande men Neem ska vara speciellt bra mot candida.
Nästa vecka kommer jag att ta tillskott av C-vitamin (Super C-komplex 1000mg) och åter sätta in probiotika och magnesiumtillskott.
Är inte 100% säker på att det är mitt problem men det mesta tyder på det. Har dock ingen lust att betala 1700:- för en konsultation så jag är smart och äter som jag bör och har skaffat den "medicin" jag behöver. Inget jag blir fattig av och inget jag blir sjuk av heller. Snarare tvärtom!
Trots att jag blivit tvungen att fuska lite vid ett tillfälle känner jag redan hur mycket bättre magen blivit. Det är jobbigt på kvällarna då jag är hungrig och sötsugen men jag biter ihop i vetskapen att det blir bättre.

Den här årstiden har jag varje år problem med min pollenallergi. I år har det varit väldigt höga halter av gräspollen. Min vanliga medicin (som jag helst inte tar) hjälpte inte i år. Jag fick ont i hals, öron och började få hosta. Fick sedan tipset att testa två naturpreparat - Nasaleze och Allmyn. Jag behöver de vanliga ögondropparna ibland och det kliar lite i näsan emellanåt men annars har det blivit mycket bättre av den nya naturliga medicinen. (Kanske har min vegetariska, i stort sett mjölkfria, diet hjälp till också?) Det värsta, alltså halsontet, är borta och jag känner mig piggare. Är glad att slippa kortisonnässprayen.

Tillbaks till yogan. Vår läxa över sommaren är valfri 40-dagars kriya och valfria mantran från morgonsadhanan i 40 dagar. Jag har valt kriyan Stress Set for Adrenals & Kidneys och av för mig naturliga skäl meditationen Långa Ek Ong Kar. Detta är vad jag gör varje dag men när andan faller på väljer jag även andra mantran utöver detta, framför allt Rakhe Rakhan Har.
Idag upplevde jag något speciellt efter att jag var klar med Ek Ong Kar. På något vis "connectade" jag med min lärare/mentor (som gav mig Nam). Det var så naturligt och självklart, samtidigt som det var lite överrumplande också. Alla de där känslorna kom över mig som jag aldrig hann uppleva när vi var ute på vår gångmeditation innan vi skulle åka hem på söndagen på retreatet. Tårarna fick äntligen rinna fritt. Och jag upplever också att jag nu, och för alltid, kommer att ha det där speciella bandet till min lärare, så som andra har haft till sina lärare t ex Yogi Bhajan, Baba Virsa Singh mfl.
Jag känner en sådan glädje i detta. Det får mig att jubla inombords. Och egentligen är det så speciellt att jag lite tvekade innan ifall jag skulle skriva om det här på bloggen. Samtidigt vill jag gärna dela med mig till andra som går samma väg så jag låter er läsa. Det går ändå aldrig att läsa sig till det som någon upplevt i praktiken.
Jag bugar djupt. Sat Nam!

Och nu vill jag bara önska er alla en Glad och Härlig Midsommar! ♥
(Jag återkommer när jag behöver lätta hjärtat igen. ;)

P.S. Hade velat lägga ut lite bilder men allt finns på mobilen och jag orkar inte lägga för stunden inte pula med det. Gissar dock att de flesta av er redan sett en del på Facebook och Instagram. D.S.